Kartan är lika enkel som obehaglig. I högra hörnet en rubrik: The zones of Los Angeles. Därunder en enkel bild av staden med mängder av svarta prickar. Varje prick representerar tre mord. Koncentrationen av prickar talar sitt tydliga språk. I stadsdelar som South Central, Watts och Compton är kartan nästan svart. I Beverly Hills och Santa Monica bara några enstaka prickar. Till detta en förklarande text: "Mord är vanligast där det lever många unga svarta män. Den lokala statistiken stämmer väl överens med de mönster som återfinns i resten av landet."
Jag får kartan av Connie Rice, advokat och människorättsaktivist, sedan många år en stark röst i kampen för svarta amerikaners rättigheter.
- Jag vet inte om jag behöver tillägga något mer, säger hon. Kartan säger väl det mesta om situationen här i Los Angeles.
Hon har precis avslutat ett föredrag om gängbrottslighet och våld på University of southern California i South Central, och nu står hon och smuttar på en kopp kaffe medan vi pratar.
Under 1980- och 90-talen jobbade hon framför allt med frågor om polisbrutalitet och frågor om rasism inom poliskåren i Los Angeles. Hon drev flera uppmärksammade fall till domstol.
Under senare år har hon intresserat sig för våldet i Los Angeles ur ett vidare perspektiv. Hon säger att hon vill komma till botten med de våldsamheter som river sönder många av Los Angeles stadsdelar.
I sina försök att förstå våldet har hon vänt sig från den traditionella amerikanska kriminologin och i stället tagit hjälp av epidemiologer. Hon menar att våldet på vissa håll antagit sådana proportioner att man måste tala om en våldsepidemi. Enligt polisens beräkningar har över 10 000 ungdomar dödats i Los Angeles gängkrig sedan början av åttiotalet.
- Vi har en hel generation unga som växer upp med traumatiska upplevelser av våld. De upplever våld hemma, på gatan och i skolan. Det liknar ett lågintensivt inbördeskrig och ingenting annat. Barnen och ungdomarna i de här områdena lider ofta av posttraumatisk stress. De har upplevelser som är jämförbara med att växa upp i ett krigstillstånd. Och de reagerar ofta själva med våld.
Hon efterlyser ett skifte i synen på detta våld. Hon säger att det är dags att undersöka våldets ekosystem.
- Det är dags att betrakta våldet ur ett folkhälsoperspektiv. Först då tror jag att man kan komma tillrätta med problemet.
Connie Rice är inte ensam om de här tankarna, även om hon är en av de mest namnkunniga förespråkarna. Under de senaste åren har flera amerikanska forskare och opinionsbildare lyft fram erfarenheter från epidemiologin och från socialmedicinen som förebild för våldsprevention.
De har alla vänt sig mot den gängse våldsdebatten som under många år kretsat kring lättare hjärnskador, drogmissbruk, överskott på testosteron och brist på manliga förebilder, en debatt som nästan uteslutande placerat problemet hos den enskilda individen och som ofta haft moraliska övertoner.
Forskare som psykiatrikern James Gilligan, författare till boken Violence - Reflections on a National Epedemic, och sociologerna Alex Alvarez och Ronet Bachman, författare till boken Violence - The Enduring Problem, har hävdat att alla dessa förklaringar enbart är försök att medvetet eller omedvetet förtiga sanningen om våldets orsaker.
Dessa tre forskare menar att det är dags att vända blicken från förövaren och istället se det stora sammanhang som den enskilde alltid ingår i: våldets ekosystem, med Connie Rice ord.
Därmed inte sagt att de vill bortse från biologiska och psykologiska förklaringar. Snarare försöker de bredda perspektivet och hitta andra ingångar i problematiken. Såväl James Gilligan som Alex Alvarez och Ronet Bachman lyfter fram det gamla klassiska folkhälsoarbetets arbetsmetoder som en källa till inspiration. Här finns, menar de, en möjlighet att angripa problemet ur en pragmatisk vinkel. Vad dessa forskare framför allt försöker är att komma bort från de moraliska skygglappar som försvårar arbetet med att förebygga våld.
Eller som Connie Rice uttrycker saken med en tydlig referens till James Gilligan:
- Att fördöma våld är ungefär lika relevant som att fördöma cancer. Det är ingen som anklagar cancerläkaren för att vara "soft on cancer" bara för att han eller hon inte tillräckligt tydligt tagit avstånd från sjukdomen och fördömt den moraliskt.
Connie Rice är övertygad om att denna pragmatiska hållning kan ta debatten förbi de moraliska låsningarna och skapa effektiva sätt att undersöka, diskutera och angripa våld.
Hennes förhoppning är att nya "sanningar" skall komma fram.
Så vad har hon och forskare som James Gilligan, Alex Alvarez och Ronet Bachman sett? Hur ser våldets ekosystem ut?
Enligt såväl Connie Rice som James Gilligan, Alex Alvarez och Ronet Bachman är det omöjligt att hitta någon enskild förklaring till våld. Snarare handlar det om en tragisk väv av sociala problem - missbruk, sexuella övergrepp och psykisk och fysisk sjukdom - där våldet bara är ett inslag bland andra.
Men bortom tragiken finns också en ljusglimt. För med ett folkhälsoperspektiv blir sanningen om våldets orsaker inte det primära. Det viktiga blir i stället att hitta åtgärder som kan minska våldsbrottsligheten - inte att en gång för alla förklara den.
Eller som James Gilligan uttryckt saken: "Det har visat sig, såväl nationellt som internationellt, att minskade ekonomiska klyftor inte bara förbättrar hälsan och minskar risken att dö i förtid mycket bättre än doktorer, medicin och sjukhus, utan att minskade klyftor även förebygger våldsbrott betydligt effektivare än poliser och fängelser."
Det finns mycket som skiljer det svenska samhället från det amerikanska - den större fattigdomen, den mer påtagliga rasismen och bristen på sociala skyddsnät - men det finns också skrämmande likheter.
Det svenska samhället glider isär. De rika blir rikare, de fattiga fattigare. Allt oftare dras linjen mellan rik och fattig efter etniska gränser. Parallellt håller våldet i samhället på att koncentreras till några få områden och några få grupper. En majoritet av alla svenskar lever i ett samhälle där risken att utsättas för våld förmodligen minskar kontinuerligt, medan en liten minoritet lever i ett samhälle där våldet håller på att bli vardag.
Snart kanske vi sitter där med en karta över Göteborg där de svarta prickarna målar en lika tydlig bild av våldet och de ekonomiska klyftorna som i Los Angeles.
