Sent på kvällen den 22 augusti 1942 tar Göran von Otter tåget från Warszawa till Berlin. von Otter är svensk legationssekreterare i Tyskland och har varit i Warszawa för att träffa affärsmän som arresterats av Gestapo. På tåget får diplomaten inte plats i sovkupén och sitter i korridoren. Han noterar att en SS-officer iakttar honom. von Otter erbjuder en cigarett. Mannen tänder nervöst och förklarar snyftande att han behöver prata: ”Igår var jag med om något fruktansvärt”.
Så inleds konversationen mellan SS-officeren Kurt Gerstein och diplomaten Göran von Otter. Det var den första detaljerade ögonvittnesskildringen inifrån Förintelsens dödsläger.
I höstas fördjupades mötet i dokumentärfilmen ”En svensk tiger” av Carl Svensson. Med Göran von Otters dotter Birgitta som ledsagare och i möten med Kurt Gersteins släkt berättas männens öden. På Förintelsens minnesdag visades ”En svensk tiger” i Tyskland.
Man kunde tro att denna episod för länge sedan skulle ha blivit svensk storfilm. Här finns ju allt: historiens värsta vingslag på ett nattåg rätt genom krigets avgörande år. Det finns ingen sådan svensk spelfilm, och även om mötet är omskrivet inser man inte alltid vidden. Och nästan ingen har hört talas om Carl Svenssons dokumentär som ger denna bild.
Problemet har varit att det är just ”allt” som finns här. För det Gerstein berättar om Bełżec och Treblinka – dödslägren där det beräknas att en och en halv miljon judar mördades – får inte den väntade effekten. Gerstein tror att om informationen om folkmordet kommer via ett neutralt land så måste världen reagera. Men när von Otter går till UD så fastnar allt i härvan av tyskvänner, neutrala och rädda. När UD senare förklarar varför de la locket på så menar man att ”världen redan visste”.
Den förtvivlade SS-mannen skulle gå vidare. Hans ansträngningar att få vittnesmål till påven skildrades i Rolf Hochhuths drama ”Ställföreträdaren” 1963 (filmatiserat av Costa-Gavras som ”Amen” 2002).
Långt senare anmärkte Tage Erlander i en intervju vad det svenska agerandet kan ha berott på: ”Många sa att tar vi in alla judiska flyktingar så blir det annat Sverige”. Vidden av detta – som man i fjol kunde läsa om i Bernt Hermeles ”Kommer de så skjuter jag oss – om svenska judars liv i skuggan av Förintelsen” – fastnar fortfarande i halsen. Kanske är det också detta som gör att vi det senaste halvåret har sett hur sverigedemokratisk propagandafilm som ”Ett Folk, Ett Parti” (6/8/18) eller samtalspoddar med ”Förintelseskeptiker” får större uppmärksamhet än Hermeles bok eller ”En svensk tiger”? Eller att nya rön om Förintelsen knappt gör avtryck i vår offentlighet?
LÄS MER:Ett folk, ett parti är en slug film
Det har tagit lång tid även för de mest involverade av västländer att erkänna skuld i Förintelsen (öst har inte kommit så långt). Mordet på judarna var del i Hitlers krig. När författaren Gitta Sereny fick frågan om det svenska agerandet kopplade hon därför samman folkmordet med krigsmaskinens behov av svenskt stål. Men i Sverige ställdes ingen till svars för en politik där ekonomi, moral och diplomati inte borde ha skiljts åt. Undfallenhetens konsekvenser hamnade under ytan, som en freudiansk fantomsmärta.
Göran von Otters känsla av otillräcklighet tycks aldrig ha slutat värka och 1981 var han nyckelvittne i en fransk rättegång mot Robert Faurisson. Förintelseförnekaren Faurisson – som bjöds till Sverige av Ahmed Ramis Radio Islam, försvarades av Jan Myrdal och ständigt hyllas av nynazister – dog i höstas. Men när antisemitismen växer i Europa står nya ”Förintelseskeptiker” i kö.
Ikväll, fredag, och i övermorgon, söndag, visas ”En svensk tiger” på Bio Roy. Gå dit och färska upp kunskaper som blir allt mer nödvändiga. För när minnet efter den sista överlevarens död blir till historia så är det upp till oss att förvalta och föra vidare – och stå emot lögnerna.
