Det kan inte vara möjligt, jag träffade ju henne alldeles nyss! Hur många är vi inte som reagerar så inför budet om att Carin Mannheimer är död. Hon var en stor konstnär med en ovanlig förmåga att genom decennier lyhört och modigt arbeta med det viktiga mitt i vårt samhälles här och nu. En så levande människa.
Instinktivt letar jag, som för att i stunden ha något att hålla i, fram mitt exemplar av boken Rapport om kvinnor, som hon gav ut 1969. Jag har upplagan från 1974. Där skriver Carin Mannheimer i förordet: ”Avsikten med denna bok är att ge en bild av det liv som kvinnor väljer att leva eller tvingas att leva i det svenska samhället. Det är en bok som skildrar erfarenhet, villkor, attityder och värderingar. Men framförallt skildrar den kanske det samhälle som dessa kvinnor lever i...”
Just så. Boken återger inspelade intervjuer med 28 kvinnor. Mannheimer har letat i olika yrkes- och åldersgrupper och har hittat dem på många olika ställen i samhället. Hon ”har varit ute efter att återge en verklighet, inte efter att bevisa hur den är beskaffad”.
Nej, det var konst hon skapade, konst som i sin tur ledde till samhällsdebatt. Under den långa karriären som författare, dramatiker, producent och regissör har förhållningssättet levt kvar. Men med en förskjutning mot att alltmer gestalta, än bara återge det hon uppfattade.
Vad än Carin Mannheimer satte pennan i blev det något som angick oss alla. De tidiga åren som dramatiker präglades av det dokumentära. Med teve som sitt medium satte hon 1977 med Lära för livet fart på skoldebatten. Många önskar att hon hade hunnit göra en uppföljare nu.
1970-talet och gruppteatergenerationen gav näringstillförsel i konstnärskapet. Mentalt levde hon fortfarande kvar där, särskilt i visionerna om sitt eget åldrande, berättade hon i en GP-intervju 2008. Lennart Hjulström regisserade hennes Man råkar vara kvinna, på Stadsteatern. Och själv satte hon upp en stark version av PO Enquists Tribadernas natt på Studion 1976.
Men det var framför allt genom tevedramtiken som hon blev populär. Svenska hjärtan följde samhällsutvecklingen genom invånarna i en radhuslänga. En långkörare, som med fyra omgångar höll oss bänkade framför rutan 1987–1998. Det mesta av privatlivets överraskningar, både goda och onda, fick vi ta del av. Empatiskt, men aldrig nostalgiskt.
I dag ropas det på goda manus för svensk tevedramatik och vi tittar avundsjukt omkring oss. Carin Mannheimer kunde skriva manus, varför bildade hon inte skola?
Med serien Solbacken: Avd E (2003) rullade debatten om åldringsvården igång. Men, som alltid var perspektivet komplicerat. Det var inte bara de gamla människornas situation hon ville gestalta, utan lika mycket villkoren för den personal som tar hand om dem. Med intressanta roller för skådespelare i olika åldrar att arbeta med.
Det är svårt att skilja regissören från manusförfattaren/dramatikern. Ofta var hon båda, med ovanligt bra resultat. Jag tror hon hade förmåga att skapa ett gott arbetsklimat för alla inblandade.
Ett tevemanus blev aldrig producerat, Rika barn leka bäst fick istället premiär på Folkteatern 1995. Arbetslöshet, företagande och prostitution bakades ihop i ett bordellföretag som skapade skrattfest för publiken. Trots kontroversiella ämnen. Carin Mannheimer fegade inte. Materialet blev även hennes debut som filmregissör (1997), men kritiken var sval.
Ändå hade hon nosat upp det spår som hon under det senaste decenniet utvecklade med bravur: sin komiska talang. Sista dansen (urpremiär 2008) blev den största publiksuccén någonsin på Göteborgs stadsteater. I sista minuten, som följde 2011, var en mästerlig komedi, driven av en intrig med välvässade repliker. Än en gång visade Carin Mannheimer, med sitt gäng briljanta generationskamrater, vad äkta ensembleteater förmår. Mannheimer och hela ensemblen fick Svenska Teaterkritikers förenings Teaterpris för 2011, föreställningarna sålde omedelbart slut och många fick vänta på reprisen.
Det är ett typiskt exempel på Carin Mannheimers förmåga att se, lyfta och vässa aktuella förhållanden i samtiden. Och servera dem i en form som publiken kan ta till sig. Precis som skolproblemen på 1970-talet väckte bilderna av åldrandets villkor, både praktiskt och existentiellt, publikens intresse och behov av att diskutera. Att Carin Mannheimer blev vald till hedersdoktor vid Sahlgrenska akademien kan ses som en logisk följd.
Många priser och utmärkelser fick hon. Från många olika håll, Stora Journalistpriset 1977, till exempel. Fast Piratenpriset hör nog till dem hon var stoltast över.
Och nu är Carin Mannheimer borta, denna välklädda, välformulerade kulturperson, som det alltid var ett nöje att stöta på och ett salt att lyssna till. Hon var full av självdistans och nyfikenhet, trots snudd på 80 år och med så mycket ogjort.
– I dag gäller det liksom att dö med stövlarna på och silikonbrösten i vädret, sa hon i den där GP-intervjun. Ja, stövlarna hade hon kanske på. Men silikon behövdes inte. Carin Mannheimer lät sig inte bekommas av rynkor, hon bar sin ålder och använde sin erfarenhet. Modigt och klokt. Som en utmaning för oss alla.
