En stark och mäktig sorgesång

Martín Caparrós skriver en viktig bok om världssvälten. Stark och mäktig läsning enligt GP:s kritiker Eva-Lotta Hultén som dock efterlyser åtminstone ett frö till lösning.

ANNONS
|

Som uppfordrande sorgesång över tillståndet i världen och tillvaron för de allra fattigaste är Martín Caparrós bok oerhört stark och mäktig läsning, skriver Eva-Lotta Hultén, men hon önskar att han kunnat presentera åtminstone ett frö till lösning.

Gång på gång ställer Martín Caparrós samma frågor till de hungrande han möter: Vad skulle du äta om du fick vad du ville? Så gott som alla svarar lite mer av detsamma som de äter idag: ris, hirsbollar, durra. Men om du fick välja vad du ville, insisterar Caparrós. Ja, kanske lite mjölk till hirsbollen. Någon frågar: ”Varför skulle jag vilja tycka om kyckling?” Ja, varför drömma om något man ändå inte kan få?

ANNONS

De som lider av hunger är offer utan gärningsmän, skriver den argentinske journalisten och författaren Martín Caparrós i sin gigantiska reportagebok Hunger. Bakom terror ligger ondsinta krafter men svälten bara råkar existera. Synsättet verkar vara gemensamt för både betraktare och offer.

Martín Caparrós har besökt Niger, Indien, Bangladesh, USA, Argentina, Sydsudan och Madagaskar och pratat med dem han möter. Han har också talat med experter och hjälparbetare och läst in sig på fakta och siffror. Som omkväde i boken återkommer berättelser om föräldrar som tagit sina barn till Läkare utan gränsers kliniker. Ibland för att barnen uppenbart har fått för lite mat, men ofta för att de fått tillräckligt med mat men för lite näring. Somliga föräldrar menar att läkarna ljuger, deras barn har ju fått sin skål ris varje dag! Andra drabbas av skam över att inte ha förstått hur illa det stod till, eller av frustration över att få veta att deras barn behöver något som de inte kan ge.

Caparrós upprörs över män som för att bevara sin bestämmanderätt över familjen sätter sig över läkarnas råd och låter barn dö. Han träffar föräldrar som låter sig styras av vidskeplighet, låter pojkar äta före flickor för att de är mer värda eller slösar pengar på ett statushöjande andra giftermål i stället för att satsa på de barn de redan har. I varje stund fattar tusentals föräldrar beslut som är dåliga för deras barn. Men det Caparrós riktar sin verkliga ilska emot är den opersonliga gärningsman som håller var nionde människa i världen svältande. Det är det system som säger att äganderätt och rätten att förmera sitt kapital går före rätten till liv.

ANNONS

Jorden producerar tillräckligt för alla människor att äta sig mätta och välnärda men enorma landarealer används för produktion av soja som går till djuruppfödning, eller för odling av växer till etanoltillverkning. Land grabbing – att småbrukare körs bort när marken säljs till storbolag – är ett växande problem. Subventioner i den rika världen bidrar ytterligare till problematiken.

Det som odlas är inte det som behövs mest utan det som kan inhösta mest pengar för så har vi inrättat världen. Caparrós besöker börsen i Chicago där optioner på skördar av ris, majs, soja och andra baslivsmedel köps och säljs. Det trissar upp priserna så att människor inte har råd att äta. Men mäklarna slår ifrån sig. Om de kunde tro på det Caparrós sa skulle de aldrig göra det de gör. Underförstått: eftersom de gör det så måste det vara gott. Ansvaret för hungern är någon annans. Eller snarare ingens.

Hunger är en uppfordrande bok. Martin Caparrós vill att vi som läser ska bli lika arga som han. Arg blir jag men för mig är inte mycket av det han skriver nytt. Jag längtar efter tankar om konkreta åtgärder. Han avfärdar tobinskatt och andra förslag som han menar bara putsar på nuvarande ojämlikhetsskapande system. Han skriver inte ordet rakt ut men tycks mena att enda lösningen är någon form av kommunism. Hur han ska nå sitt idealtillstånd utan att skapa än mer elände på vägen än den han upprörs över i boken förklarar han inte. I stället bjuds läsarna in att bilda en rörelse som kommer med förslag, eftersom hållbara lösningar måste komma underifrån.

ANNONS

Samtidigt avfärdar han i princip tanken på att merparten av de som faktiskt svälter skulle kunna bidra – de har för liten kunskap om vad som skulle vara möjligt, för snäva ramar, för kort horisont. Det går inte riktigt ihop. Jag irriterar mig också på hans lovsång till GMO, konstgödsling och storskalig odling som en lösning för att kunna producera mer mat. Han nämner visserligen i förbigående industrijordbrukens dilemman, men näringsutarmning, jordkompaktering, jordflykt och försaltning av jordar är inte små randanmärkningar i marginalen. De är gigantiska problem som kommer försvåra matproduktion i framtiden. Hans storskaliga lösningar är kortsiktiga.

Hungerproblematiken är komplex och jag önskar att Caparrós kunnat presentera åtminstone ett frö till lösning. Men som uppfordrande sorgesång över tillståndet i världen och tillvaron för de allra fattigaste är hans bok oerhört stark och mäktig läsning.

ANNONS