Hög murvelstämning rådde på Publicistklubbens i måndags. Det var debattkväll om kidnappningen av Fabian Bengtsson och polis, åklagare och media träffades för att diskutera hur den hårda mediebevakningen påverkade utredningen.
Egentligen hade ju länspolismästaren Krister Jakobsson redan avgjort saken i en artikel i GP 8/2 i vilken han hävdade att ingen skada var skedd. I måndags konstaterades att den "locket på-taktik" polisen använde i stället ledde till ett ökat massmedialt tryck på dem som kunde tänkas veta något - den redan av kidnappningen hårt pressade familjen, kollegor och kollegors nioåriga barn, något som Sibas informationschef Johanna Eurén refererade till med påtagligt vredevibrato på stämman.
Polisens informationschef Mats Glansberg kunde inte undertrycka sin förtjusning över hur man inom polisen bestämt sig för att "vågen fick flyta fritt" och hade konstaterat att med den motstridiga information som grasserade i medierna skulle kidnapparna inte kunna dra några som helst slutsatser. Det finns dock en spricka i polisens självbelåtna fasad. Det handlar om videofilmen. Glansberg hävdar att man alltid sagt sanningen, men i fallet med videofilmen handlade det om en inringd vikarierande informatör som inte var insatt i frågan, och som verkligen inte kände till själva filmen.
Jag tror inte på den bortförklaringen. För det första skrev länspolismästaren själv: "Nu i efterhand kan det sägas att polisen kände till familjens framtagande av ett videoband. Men vid den tidpunkten var det viktigt för FB:s säkerhet att gärningsmännen fick uppfattningen att det fanns en spricka mellan familjen och polisen." Att skylla på en icke påläst informatör som Glansberg gjorde i måndags verkar vara en efterkonstruktion. Det var ett smart, och kanske nödvändigt drag, att skapa bilden av en spricka, men då borde man hålla tyst om det efteråt.
I det stora hela verkar det som om polisen lyckades få medierna precis dit de ville under denna process. Mest utnyttjad verkar GT:s chefredaktör Lars Näslund ha blivit. Först får han klä skott för alla journalistiska övertramp som gjorts av influgna hardlinejournalister från centralorten. Sedan bidrar han till att skapa den uppgiftsförvirring som Glansberg förklarade sig belåten med, sedan avstod han att publicera brev med körkort och kreditkort från Bengtsson tills dagen efter frisläppandet, trots att han fått brevet en vecka innan. Mänskligt, ja, ansvarsfullt, inte minst mot familjen, ja, men publicistiskt rätt? Hade Washington Post avstått från publicering? Knappast.
