Ett konsultförslag som havererade, en kulturförvaltning som sa nej till konstnärlig rådgivning, en projektledare utan skisser, en stadsarkitekt som inte hade en aning om vad som pågick.
Här följer en sedelärande historia. En berättelse som rymmer högmod, lättja, missunnsamhet, historielöshet och flera av kommunens tjänstemän.
Den utspelar sig i rikets andra stad (även om man kan tro att det är Grönköping) och fonden utgörs av ett stycke storslagen neoklassicistisk arkitektur, internationellt beundrad. Scenen är en byggplats, mittemellan stadsbiblioteket och biografen Göta.
Den centrala fejden står mellan stadsbyggnadskontoret och trafikkontoret. De första vill bygga stad, de andra vill bygga för transporter och eftersom Götaplatsen och Kungsportsavenyn är lite av både och utvecklas en maktkamp.
I kulisserna lurar en förnärmad kulturförvaltning och som joker märks en välvillig konstnär.
I potten: 30 miljoner kronor.
I vågskålen: Göteborgs identitet.
I april 2015 föreslog Trygg, vacker stad –en av dessa semiprivata/semikommunala aktörer som det finns så förbryllande många av i Göteborg –att upprustningen av Avenyn borde påbörjas under 2016. Gestaltningsprogrammet för stråket hade tagits fram redan våren 2013 men gått i stå på grund av penningbrist. Nu fanns plötsligt en slant över, 30 miljoner, och Trygg, vacker stad rekommenderade en omedelbar investering i nedre Götaplatsen. Trafiknämnden klubbade igenom förslaget i oktober 2015.
Trafikkontoret påbörjade upphandlingen av konsulter redan i juli, tre månader före definitivt besked. Detta för att hinna klart till april 2016 –under sommarhalvåret är Avenyn en olämplig byggplats. Projektörsuppdraget gav man till Norconsult, ett företag med stor erfarenhet av vatten; kan man rita dammar, fiskvägar och värmekraftverk klarar man väl att hantera en fontän, gick resonemanget.
Eller rättare sagt, en rain garden, för det var den ursprungliga planen, att anlägga en nedsänkt vegetationsbädd dit regn- och smältvatten kunde ledas och dräneras genom ett filter av guppande grönt. Lite vildvuxet lantliv på fina gatan, kompletterat med fågelsång från någon av högtalarna i de sex specialritade praktmasterna.
I mitten av september var Norconsult klara med sina förberedande mätningar.
Då visade det sig att en rain garden krävde mycket mer vatten än vad som fanns att utvinna på Götaplatsen. Regn- och smältvattnet motiverade på sin höjd lite renande grönt i ena hörnet av det utstakade området. Extra vatten behövde tillsättas, något som knappast gynnade den naturliga vätskebalansen i marken, och därmed sjönk idén som en sten. Den skiss som någon månad tidigare hade presenterats i trafikkontorets fördjupade gestaltningsförslag –en frodig sommaräng, skuggad av prunkande träd –revs itu.
Således stod trafikkontoret utan designförslag. Regnbädden skulle ha skött sig mer eller mindre själv, park- och naturförvaltningen och kretslopp och vatten var ansvariga för driften, men nu tvingades man tänka mer urbant. Kanske en fontän? Mer ljud och ljus? Måhända behövdes en konstnär ändå?
”Så trafikkontoret kallade in mig”, säger skulptören Pål Svensson som är väldigt noga med att påpeka att han inte har någonting att göra med det som nu byggs. ”Jag satt med på ett möte, möjligen två, och då kom jag att tänka på en mur med rinnande vatten som jag hade hjälpt [landskapsarkitekt] Jan Räntfors med. Den var ritad till Ryaverken men hade plockats ner. Den hade jag gärna sett på en mer offentlig plats.”
Detta passade trafikkontoret perfekt. Det visade sig rentav att en del av skulpturen flyttats till kretslopp och vattens vattenverk i Alelyckan. Där låg murens svarta diabasskivor staplade på packlårar i väntan på montering. Trafikkontorets projektledare Lena Törnros skyndade ut för att titta.
Knappt hade hon hunnit tillbaka till sitt kontor på Gustaf Adolfs torg förrän Göteborgs kulturförvaltning genom sin underavdelning Göteborg konst hörde av sig. Man undrade vad som pågick. Ingen konst fick upphandlas utan förvaltningens godkännande, det förstod hon väl?
”Jag vill inte kommentera nedre Götaplatsen”, säger en märkbart irriterad Cecilia Borgström-Fälth, enhetschef på Göteborg Konst. ”Vi har inte varit där. Vi har inte haft insyn i de processerna och alla turerna som varit.”
Men enligt projektledare Lena Törnros har även kulturförvaltningens representanter varit inbjudna till gestaltningsmötena.
Gestaltningsgruppen har träffats en gång i månaden, på senare tid lite oftare, och jo, Cecilia Borgström har alltid varit inbjuden. Men ibland kommer man och ibland kommer man inte…
Därmed stod trafikkontoret utan design ännu en gång. Och nu var det bara två veckor kvar till byggstart. Den 14 oktober, när GP publicerade en artikel om det planerade projektet, presenterade Törnros något som mest liknade en servettskiss. Tuschteckningen föreställde en bassäng vilken som helst. Mer än så hade hon inte att gå på.
Jag ville egentligen inte visa fram någonting, men GP tjatade så, säger hon.
För att inte tappa tid återvände hon till Svenssons och Räntfors verk.
”Vi behövde utvinna en effekt av ljuset, ge ljuset något att lysa på”, säger hon. ”Så vi tänkte att den där svarta diabasen, kanske kunde de stenarna placeras ovanpå lamporna på något vis, så att ljuset och vattnet kunde spegla sig i dem. För de stenarna fanns ju redan, och leveranstid på sten, speciellt om den är stor, den är lång.”
Den andre november rullade byggmaskinerna in på nedre Götaplatsen. Busstrafiken leddes om, hänvisades till Södra vägen, och ett tre meter högt byggplank restes runt platsen. Där bakom rådde viss förvirring. Var det en fontän som skulle byggas, kanske en vattenspegel? En grävskopa öppnade ett fem gånger fem gånger fem meter stort sår i gatan för att göra plats åt en eventuell pumpbrunn.
Ett par veckor senare, i mitten av november, passerade stadsarkitekt Björn Siesjö byggplatsen. Han var på väg till Artisten för att förevisa stadens och Akademiska hus expansionsplaner för Näckrosparken. Inbjudna var representanter för Götaplatsens kulturinstitutioner, och när han anlände var han upprörd. Han frågade om någon visste vad som pågick på Götaplatsen. Vad är det för plank? Christina Persson, Stadsbibliotekets chef, såg rakt ner på byggplatsen från sitt kontorsrum. ”De gräver ett stort hål”, upplyste hon.
Ändå dröjde det ytterligare ett par veckor innan Siesjö engagerade sig i projektet. Och då på uppmaning av landskapsarkitekt Kajsa Räntfors (änka efter Jan Räntfors), stadsbyggnadskontorets representant i gestaltningsgruppen. Hon bad om ett samtal.
”Kajsa tyckte inte att vi fick helt rätt stuk på utformningen. Så jag var med på några möten och vi bestämde några saker som sedan tog det hela vidare. Det är inget konstigt i det, det är så jag jobbar.”
Det han ratade beskriver han som ett mausoleum över en mongolisk fältherre.
Varpå Lena Törnros stod utan vision en tredje gång.
”I slutet där alltså, när vi skulle presentera ännu ett förslag, då sa Norconsult att, ’Ska vi rita på detta igen, då får vi nog prata med någon så vi känner oss säkra på vad vi gör’. Och då föreslogs lite olika namn och ett av förslagen var att vi skulle plocka in någon som jobbat med gestaltningsprogrammet av Avenyn. Och då sa vi, ’Javisst, okej, vi tar väl in Mattias Nordström då.’”
Detta var i december och vid det laget hade det gått tre år sedan landskapsarkitekt Nordström arbetat med gestaltningsprogrammet. ”Jag hade inte hört ett ord”, säger han, ”så jag blev lite förvånad när de ringde”.
Han reste ner från White arkitekters Uppsalakontor och vid ankomsten till Göteborg och Gustaf Adolfs torg upptäckte han två saker. Dels att stadsbyggnadskontoret –gestaltningsprogrammets initiativtagare –hade överlåtit designansvaret på trafikkontoret. Och dels att det liggande förslaget var en horrör.
”Det fanns en idé om att tillvarata stenar från ett annat projekt. Jag tyckte att det var riktigt dåligt. Och det gjorde jag ingen hemlighet av.”
Nordströms roll blev att sudda och redigera, att anpassa Norconsults skisser efter den lösning som presenterats i gestaltningsprogrammet. Där föreslogs ingen fontän, bara en enkel vattenspegel, en tunn slöja i vilken storstadsljusen kunde gnistra.
”Men det gick ju inte att riva det som redan var installerat i gatan”, säger Nordström. ”Nu finns fontänen där, det är som det är.”
Däremot fanns det annat han hann korrigera. Som golvet. Norconsults kantstenar och refuger togs bort för att skapa en sammanhängande yta. Fortfarande finns två busstråg, men den dag trafiken läggs om kommer även dessa att fyllas igen. Nu finns förutsättningarna för ett kontinuerligt torg, ända från Konstmuseet ner till Geijersgatan.
Dessutom påverkade han stenläggningen.
”I det ursprungliga gestaltningsprogrammet talade vi om en randhuggen diabas, men den sten som nu var beställd, i december, hade en flammad yta och var betydligt slätare och mörkare. Jag tänkte: Det där, över hela Götaplatsen, nej, det kommer att bli väl slätt och mörkt.”
Därför blandas nu tre olika ytbehandlingar, en flammad och två krysshamrade. De placeras slumpartat, för att generera åtminstone lite skiftningar och liv i torgytan. Det är inte Michelangelos Piazza del Campidoglio, här finns inget mönster, ingen medveten gestaltningsvilja, men det är åtminstone bättre än ett hav av bläcksvarta gravstenar.
Så kan det gå till i Sveriges andra stad. En rain garden kan förvandlas till skulptur kan förvandlas till mausoleum kan förvandlas till fontän. Eller vattenspegel, ingen vet riktigt vad som är att vänta. Allt till en kostnad om 30 miljoner kronor. Och på frågan om verket gör Götaplatsen rättvisa, om den tål Poseidons granskande blickar, då blir svaret ett rungande: Njaeaeaeeae…
Dels för att det ännu inte är i ordningställt –man bör avstå från att bedöma byggen.
Men framförallt för blotta idén att anlägga en fontän mellan körbanorna, flankerad av hållplatskurer, kringskuren av stombussar som passerar var 90:e sekund i rusningstid.
