Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En skärva av begriplighet i en ocean av kaos

Kajsa Bergström Feiff föreslår att den som inte förstår amerikansk utrikespolitik i stället försöker rita en kjol efter egna mått.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För några år sedan började jag knyta makramé som ett sätt att hålla händerna från att kunna scrolla sociala medier. Samtidigt kunde jag intala mig själv att jag i och med producerandet av något eget och hållbart, inte längre bara var ännu en konsument. Ett slags arbetsterapi mot samtiden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Fler twitterdrev åt folket

I rask takt knöt jag så många amplar att behovet i bekantskapskretsen var fyllt på ett par månader. Om nätterna låg jag och funderade ut knutna bonader i barfotaromantisk hippiestil av den typ som hör mer hemma i ett kaliforniskt strandhus än i en hyresfyra i Göteborg. Jag färdigställde endast en, ganska liten och ganska ful, som nu hänger i vårt vardagsrum som påminnelse om glömda drömmar. I stället för naturfärgade ekologiska träpärlor har den bjärt färgade plastpärlor stulna från barnen i ändarna, eftersom jag redan hade hunnit slarva bort den stora kartong med dyrt material som jag beställt på internet.

Sedan dess har jag hunnit testa och överge amigurumi (virkning av små figurer, efter en morot med huggtänder ansåg jag mig fullärd), stickning (alldeles för frustrerande), bildväv (har inte släppt det än, men hittar inte längre ramen jag under viss möda byggde av en anslagstavla), samt fullskalig mattvävning (eller testat och testat, jag fick en hel vävstol gratis som nu ligger ute på landet hos mina föräldrar och väntar på att monteras. Jag ska bara gå en kurs först.)

LÄS MER: Svart humor för tolvåringar

Senast i raden av hantverkshobbyer är den kurs i mönsterkonstruktion på Tillskärarakademin jag nu går. Den långa raden av komplicerade, tjusiga klänningar jag räknat med att sy vid det här laget lyser med sin frånvaro, men jag är lika stolt över mina tre pappersbitar med mönster på en ganska tantig kjol, ett löst sittande liv och en nästan färdig ärm, som om jag var Yves Saint Laurent själv.

För jag har, trots idoga förklaringsförsök från lärare och föräldrar, ännu inte riktigt begripit hur telefonsamtal fungerar. Och de tekniska framsteg som kommit efter det – internet, bildskärmar och voi – har jag således valt att betrakta som ren magi.

LÄS MER: Ovanligt avväpnande i Tolstojs fabler

Så när jag med tungspetsen i mungipan ritade upp de allra sista kurvorna i ärmhålet med hjälp av en detaljerad lista mått, kurvor och uträkningar baserade på min egen kropp, och såg att den efter tredje försöket passade precis, insåg jag: Det handlar inte bara om att distrahera en trött samtidshjärna eller begränsa sin skärmtid – det handlar om att få lov att göra något man för en gångs skull förstår. Att ha en liten, liten skärva av begriplighet att klamra sig fast vid i en ocean av ogreppbart kaos.

Så visst, jag kanske inte kan bygga min egen dator, fullt ut begripa eller i tillräcklig utsträckning påverka miljöproblemen eller alls förstå det förestående amerikanska valet, men jag kan konstruera en ärm som faktiskt passar.

LÄS MER: Herr talman, ge Kulla-Gulla uppdraget

Det är inget stort steg för mänskligheten, men det är ett rejält kliv för mig.