I intervjuer har irländska Anne Enright nämnt både Ingmar Bergman och Leo Tolstoj som förebilder. Inte konstigt. Hennes romaner använder ofta familjen som spelplats. Så även den nya romanen, den i fjol Man Booker-nominerade Den gröna vägen.
De fyra syskonen Madigan lever på stora avstånd, Dan i USA, Emmet i Afrika och systrarna Constance och Hanna är kvar på Irland. I barndomshemmet i grevskapet Clare på västra Irland, finns också modern, Rosaleen, som bestämt sig för att sälja deras barndomshem och tycker att de ska komma hem och fira jul tillsammans. En sista gång i huset där de växte upp och blev till. En sista gång inom de väggar som en gång var höljet kring deras tillblivelse.
Men det är inte så Anne Enright berättar historien. I stället låter hon romanens inledande del, ”Att ge sig iväg”, bestående av fem kortare berättelser (som i en annan inramning kunde ha varit fem fristående noveller) gestalta vart och ett av barnen och med språkets och berättarperspektivets hjälp förstärka dessa fyra syskons olikartade karaktärer.
Tolvåriga Hannas storögda förundran inför de komplicerade familjerelationer – byggda på klass, kön, generation, religion eller för den delen kärlek – som omger henne i Ardeevin, 1980. Brodern Dan, i New York 1991, som betraktad av ett varmt, vänligt, sörjande bögkollektivt ”vi” aldrig på allvar låter sig definieras eller involveras. Systern Constance, i irländska Limerick 1997, som kanske har bröstcancer men oavbrutet finns där för alla som behöver henne, förtydligat av språket som även om det berättar i tredje person följer henne tätt, tätt. Och så brodern Emmet, i Ségou, Mali 2002, vars blick kan verka nästan kylig, men som är i Afrika som biståndsläkare. Och så då modern, Rosaleen, den irländska matriarken, den lynniga, självupptagna flick-kvinnan Rosaleen, i Ardeevin 2005.
När Rosaleen samlar familjen för en sista jul tillsammans i barndomshemmet har läsaren sannolikt mer kunskap om familjemedlemmarna (åtminstone i romanens nu), än de har om varandra. Så har en beundrande lillasyster förvandlats till en lallande alkis. En älskad och vördad bror har blivit en tråkmåns. En annan bror berättar att han ska gifta sig, med en annan man. Ett hus som rymmer hela ens barndom ska säljas. I ett benådat ögonblick – när julaftonsdramat där modern försvunnit längs en klippig kustväg, slutat lyckligt – ser hon:
”… på sina barn som om hon tyckte att vi var ett under som hänt henne, och vi tyckte faktiskt själva att vi var något av ett under. Under de där timmarna på den mörka bergssluttningen hade vi varit en kraft. En familj.”
Det är svårt att närma sig den här romanen utan att gå via den där kraften. Samtidigt finns det ett helt annat tema som, bara inte så uppenbart, är det sammanhållande motivet: jag tror det kan beskrivas som olika uttryck för medkänsla, kanske till och med för barmhärtighet. Alldeles enastående gestaltat slår det upp ur New-York-novellen från aids-epidemins New York 1991, men det återkommer också i Emmets Gambia (symboliserat både av en ständigt gråtande flickvän och en liten raggig hund), i Constances medkännande blick på världen och till och med, innan alkoholen drar ner rullgardinen, i Hannas ögon när hon ser ut ur sig själv.
Anne Enrights skriver så välavvägt. Hennes blick är spydig, besk, öm … Världen är kanske inte vacker. Men det är Den gröna vägen.
