Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1939. Då, i filmens värld, var det James Stewart i rollen som Mr Smith som for till Washington för att försvara de amerikanska färgerna och vara ett föredöme i världen för demokrati. Trump slip-streamar gärna efter Capras populistiska hjältar, men svävar på målet, skriver Ulrika Knutson.

En populist for till Washington

I Donald Trumps retorik är media förstås en del av etablissemanget, men också hans konkurrent i kampen mot etablissemanget. Det är därför media är ”oppositionen”. Journalisterna är viktiga birollsinnehavare i den populistiska traditionen.

När Donald Trump for till Washington för att rensa upp i träsket rös den liberala världen. Något liknande hade man aldrig sett. USA:s älskare och belackare stod plötsligt på samma sida, i sorg över utvecklingen. En populistisk chauvinist, därtill sexist och rasist, intog Vita Huset utan så mycket som en bugning mot ”den fria världen”. Amerika först.
Trump hade knappt hunnit sätta sig i ovala rummet förrän han förklarat krig mot oppositionen, och oppositionen var pressen, media. De förfalskade nyheter, mörkade kriser och ljög, både om valdeltagandet och tillståndet i Amerika. Enda sättet att värja sig var alternativa fakta.

För europeiska betraktare både till höger och vänster känns retoriken makaber. Men i USA ekar den vagt igenkännande, fast i ett rum fodrat med narrspeglar. Den amerikanska populismen är snarare en älskad tradition än en fruktad. Och i den traditionen har pressen alltid talat med kluven tunga. Journalisten är ingen självklar hjälte, utan en rätt sjaskig typ.
Bilden Donald Trump vill ge av sig själv har gamla anor. Han är den lille mannen som har kommit sig upp, praktiskt taget med två tomma händer. Det är inte sant, eftersom han tvärt om kommer ur goda omständigheter, men själva bilden är stark i amerikansk populärkultur, den lever för sig själv. Och Trumps grova, förment folkliga svada förstärker den. Framför allt är han den lille mannen som kommer till öststaterna för att rensa upp. Han utmanar hela etablissemanget: de lismande byråkraterna, de korrupta demokraterna, de politiskt korrekta forskarna.

När Trump i sitt inträdestal tryckte på att Folket äntligen skulle ta sin rättmätiga makt gick en rysning genom USA, lika mycket av vällust som av skräck.
I Trumps retorik är media förstås en del av etablissemanget, men också hans konkurrent i kampen mot etablissemanget. Det är därför media är ”oppositionen”. Journalisterna är viktiga birollsinnehavare i den populistiska traditionen.

Den amerikanska populismen är inte självklart reaktionär. Den har sina rötter i den radikala bonderörelsen från slutet av artonhundratalet, som startade The People´s Party. I grunden var det ett antikapitalistiskt parti, som tunnades ut och sögs upp av demokraterna. Populismen, att folkets vilja ska uttryckas direkt i Washington – helst utan att passera kongressen – kan användas både av höger och vänster. Populismen är mindre en ideologi än en stil, menar Benjamin Moffitt i en nyutkommen bok.

I Hollywoods guldålder gjordes massor av filmer med populistiska förtecken, och mästaren i genren var Frank Capra. Ingen kunde som han piska upp en retorisk maräng, som fick den mest inbitne skeptiker att famla mot hjärtat och näsduken. Det handlade om frihet, och The American Way of Life. Det var James Stewart eller Gregory Peck som förde ordet.
1939 var det James Stewarts tur, i Mr Smith goes to Washington. Han är en blyg och reko kille som har blivit vald till senator, närmast som ett skämt av den korrupte politikern Taylor. Smith är tänkt som marionett, men det enda han vill är att rädda en bit vildmark för att bygga pojkläger i. Lägret hotas av ett stort dammbygge.

När Smith upptäckt allt skumraskeri som Washington står för äntrar han talarstolen i senaten och håller ett maratontal i flera dygn, en så kallad filibuster. Han talar för friheten, för vikten av att kämpa för något annat än djungelns lag, för ”vanlig, simpel hederlighet – och snällhet”.

Det finns ett sting av chili i vaniljsåsen. I filmen hänvisas till den diplomatiska läktaren, där det sitter två representanter från två stora diktaturer i Europa – läs Tyskland och Italien. Stewarts tal till friheten har en klar adress till Europa – följ The American Way – och en adress till senaten: stöd de demokratiska krafterna i det gamla landet, intervenera i kriget, bekämpa Hitler.

Mr Smith for till Washington för att försvara de amerikanska färgerna – alltid ”America first!” – men han ville att USA skulle vara ett föredöme för världen i kampen för demokratin. Trump slip-streamar gärna efter Capras populistiska hjältar, men svävar på målet.
Mr Smith själv jagas av reportrar genom hela filmen. De är ett okammat, sjaskigt gäng som skulle sälja sin gamla mormor för en bra rubrik. En och annan kan ha hjärtat på rätta stället, men som kollektiv är de gläfsande rovdjur som lyder Djungelns lag. Capra använder gärna hotfullt dundrande tryckpressar och braskande rubriker. ”Jeff ljuger!” skriker den ena tidningen. ”Smith är Sanningen” ropar den andra.
Slutsats: man kan inte lita på pressen.

Visst finns det filmer som hyllar grävande reportrar och kämpande journalister. Stålmannen själv jobbade under cover som reporter på den ansedda tidningen Daily Planet i Metropolis. Men motsatsen är vanligare: cyniska murvlar och korrupta redaktörer som spelar under täcket med slemma företagare och fackföreningsbossar.
Kort sagt, journalisten har uppförsbacke i populärkulturen, inte draghjälp.
Journalisten i media ser förresten sällan ut som en ung Robert Redford. Han påminner mycket oftare om en medelålders Stephen Bannon, redaktören bakom den högerextrema sajten och mediekonglomeratet Breitbart. Nu sitter denne Bannon i Vita huset, som presidentens strategiske rådgivare. En ofattbar upphöjelse för en murvel.

Att utmåla media som ”oppositionen” var Bannons idé. I ett porträtt i senaste numret av Time Magazine beskrivs Bannon som världens näst mäktigaste man. Han har presidentens öra – men vill ha mer… Bannon var demokrat i ungdomen, men sadlade om. Nu betraktar han både demokrater och republikaner som djupt korrupta. Hans mission är att ifrågasätta alla auktoriteter och undergräva deras svar och förklaringar till kriser. Det gäller inte minst konkurrerande medier, och etablerad forskning.

I Steve Bannons världsbild är det redan krigstillstånd. Vi befinner oss alla i krig – mot den muslimska världen, mot globaliseringen, mot feminismen, mot dem som ifrågasätter den vite mannens herravälde på ett symboliskt plan. Eller också befinner vi oss i krig mot allt vad Bannon och Breitbart står för. Antingen är du med eller mot; det finns ingen plats för pacisfism eller förhandlingar. Enligt Times analys borde Bannons radikalism vara skrämmande till och med för Donald Trump.

Valkampanjen för Barack Obama var en stor seger för sociala medier, brukar det sägas. Men det var Steve Bannon som tog storslam på det området. Genialt följde han strömmarna. Sociala medier vann valet åt Trump, och kommer att befästa hans världsbild. Bannons krigsretorik i Breitbart, både i text, ord och rörlig bild, har varit mycket framgångsrik.

Varför skulle Breitbart vara ett begränsat amerikanskt fenomen? I dagarna startar sajten, med stora resurser, både i Tyskland och Frankrike. Allt enligt The Economist i december.
Det är pay-back time, menar Steve Bannon. Hans – och Donald Trumps – populism är ju starkt färgad av europeisk högerextremism och islamofobi. Varför skulle inte Breitbarts röst klinga väl under detta supervalår i Europa? Gissa om Breitbart kommer att göra allt för Marine Le Pen i Frankrike, Geert Wilders i Nederländerna och Frauke Petry i Tyskland.
Världens näst viktigaste man bidar sin tid. Som gammal murvel vet han hur rubrikerna ska se ut, också i det nya Europa.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.