Ragnar Thoursie hade två specialiteter: poesi och byråkrati. Kort efter succédebuten med "Emaljögat" 1945 la han ner pennan i över 30 år för att jobba i statens tjänst. När Ragnar Thoursie efter pensionen så tog upp skrivandet igen gjorde han det med besked.
Författaren Ragnar Thoursie är död. Han avled i måndags, 90 år gammal. Ragnar Thoursie har sedan debuten 1945 med "Emaljögat" haft stort inflytande på svensk poesi och inspirerat bland andra Tomas Tranströmer och Kjell Espmark. Olof Palme citerade ofta "Sundbybergsprologen" i sina tal, en poetisk gestaltning av folkhemsvisionen som Thoursie skrev till staden Sundbybergs 25-årsjubileum.
Ragnar Thoursie har kallats folkhemmets Rimbaud, för att han som ung, trots lovord, övergav poesin. Istället satsade Thoursie på ämbetsmannakariärren och stannade närmare 30 år på Arbetsmarknadsstyrelsen, varav 13 år som byråchef. En av hans mest uppmärksammade böcker, "Elefantsjukan. Berättelser från byråkratin" (2003), är en bitvis ironisk skildring av de många åren inom statsförvaltningen.
Till poesin återkom Toursie efter pensionering med diktsamlingarna "Den nya människan" (1987) och "Kråkorna skrattar" (1989). Sin frireligiösa uppväxt i Katrineholm har han skildrat i prosaformat, i romanerna "Ditt ord är ljus" (2001) och "Igelkottsfrid" (2007).
Ragnar Thoursies sista bok kom så sent som i fjol och handlade om något som sällan tas upp i dikten: äldreomsorgen. Själv kallade han "Sånger från äldreomsorgen" för "ett poetiskt remissvar på Äldreboendedelegationens slutbetänkande" och tillägnade boken hemtjänstens tappra välfärdsarmé.
Flera samlingsvolymer har kommit ut under åren, den senaste 2004 med titeln "En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt". För två år sedan fick Ragnar Toursie Kungliga priset av Svenska Akademien.
