Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ledarskribenter. Författarna Adam Cwejman och Ivar Arpi är ledarskribenter på GP respektive SvD. I Så blev vi alla rasister analyserar de vithetskritik och identitetspolitik i svensk debatt med avstamp i debatten om reva. Bild: Anders Meisner

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En plädering för universalismen

Ledarskribenterna Adam Cwejmans och Ivar Arpis nya bok Så blev vi alla rasister gör upp med identitetspolitik och vithetskritik. Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg läser en essä som trots bristande empiri höjer nivån på det offentliga samtalet.

Sakprosa

Ivar Arpi och Adam Cwejman

Så blev vi alla rasister

Timbro

Två frågor upptar Ivar Arpi och Adam Cwejman i den gemensamma essän Så blev vi alla rasister. Den första är hur antirasisterna skapat en återkomst för ras och hud. Den andra är strävan efter mångfald i politiken, medierna och näringslivet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det var i samband med Reva som ord som rasifierade och vithet blev normativa, menar författarna. Jag tycker att de tar lite för lätt på att svenska medborgare de facto stoppades på grund av sitt utseende – hud och ras spelar ju trots allt ofta roll. Men ändå, Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask i mars 2013, där han bad att få byta hud med justitieministern, hade enorm betydelse även om vithetsperspektivet redan var etablerat på bred front.

LÄS MER: Linderborg och Greider på minerad politisk mark

Avstamp i Reva

Reva är avstampet för Arpis och Cwejmans diskursanalys av det mångfaldsprojekt som genomsyrar snart sagt allt: Man ska räkna och korrigera, men absolut inte kvotera. För SVT:s del har statistiken utgått från helt bisarra hemsnickrade kategorier, som när man jämför foton för att se vilka som avviker från ”den västerländska normen”. Det blir ofrånkomligt att public service-medarbetare med brytning eller många konsonanter i efternamnet går med en malande oro att de blott och bart är ”en mångfaldsrekrytering”. Men finns det något som bekräftar att så är fallet? För att få svar på den frågan borde författarna ha intervjuat åtminstone en handfull chefer med rekryteringsansvar.

LÄS MER: Identitetspolitiken möjliggör rasistiska rörelser

Vad är det då som mångfalden förväntas spegla och representera? Att Sverige är ett invandrarland så klart, ja, bra. Men mer? Till skillnad från författarna menar jag att vissa attribut ger vissa erfarenheter. Män och kvinnor, svarta och vita, hetero och homo – vi behandlas olika hela tiden. Men betyder det att man också har medfödda egenskaper? Det är på den här punkten som vithetsperspektivet blir otäckt. Idén att människans essens sitter i hudfärgen, etniciteten och kulturen är att vrida klockan tillbaka till en historisk epok ingen borde vilja tillbaka till.

Öppet förakt av vita

I den här postkoloniala teorin finns också idén om arvsynden: Rasismen är inte något som kan utbildas eller upplysas bort, den finns i alla. Dessutom: rasism är inte bara ett knippe åsikter, rasism är människor i sig själva, i kraft av sina vita kroppar. Här blir det, det har Arpi och Cwejman helt rätt i, en hårfin skillnad mellan att bekämpa vithet och att bekämpa vita människor.

Detta belägger de med en rad hårresande citat från flera rasifierade profiler inom forskning och kulturjournalistik som med öppet proklamerat förakt mot vita människor låter hudfärgen definiera vad en individ egentligen är. Det omvända hade inte varit möjligt, allt legitimeras av att vitt pigment har herravälde. Däremot tror jag inte, som författarna, att det separatistiska Rummet är representativa, som menar att man bara ska dejta rasifierade för att inte befästa hierarkierna.

Arpi och Cwejman må ha skäl för sina påståenden, men det stämmer inte att det identitetspolitiska och det visserligen behjärtansvärda men taffligt praktiserade mångfaldsperspektivet är typiskt för just vänstern. Det här är grundstenen för de flesta liberala demokratier. Det krävs en egen mässa för att reda ut varför det blivit så.

En borgerlig universalism

Arpi och Cwejman tillhör den delen av borgerligheten som på senare tid börjat plädera för universalismen. Det är intressant, eftersom identitetspolitik från början var ett högerprojekt mot den upplysningstradition som både socialister och liberaler härrör från.

På den här punkten slår jag dem följer hela vägen. Universalismen tror på människans förmåga att bli något annat än sitt ursprung. Universalismen menar att likheterna övertrumfar olikheterna, att alla oavsett hudfärg, kön och sexualitet både kan och måste försöka förstå varandra. Annars kan vi inte leva och bygga samhällen ihop. I jämförelse med det konstruktiva, samarbetsbejakande anslaget, är identitetspolitiken och den nådelösa separatismen ett pessimismens evangelium.

LÄS MER: Spretigt om hoten mot den liberala demokratin

I enskilda artiklar ger Ivar Arpi och Adam Cwejman ofta ett grälsjukt intryck med osakligt kategoriska slängar mot vänstern, som tycks irritera dem mer än allt annat. Men samlat så här i en sammanhållen text ser man en större tankestruktur som jag tar på allvar. Det är roligt med ledarskribenter, Arpi i Svenska Dagbladet och Cwejman här i Göteborgs-Posten, som lyfter blicken till ett högre plan. Även om empirin bitvis är svajig – jag menar att det finns mer att ösa ur – så håller tankelinjerna.

Jag är så törstande efter sådana idékritiska ambitioner som de ger prov på i Så blev vi alla rasister, att jag trots invändningarna läser de knappa hundrafemtio sidorna såsom en uttorkad sveper ett glas vatten.

Eftersom Adam Cwejman är t f politisk redaktör på GP Ledare recenseras boken av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg.

Omslag till Så blev vi alla rasister.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.