En natt i Folke Dahlbergs stuga

På ön Stora Röknen, i norra Vättern, byggde författaren och konstnären Folke Dahlberg en stuga i början av 1940-talet. Magnus Haglund besöker platsen, på spaning efter likheterna mellan Dahlberg och 1800-talspoeten Arthur Rimbaud.

ANNONS
|

När det gäller den litterära textens förbindelser till plats och lokal historia är det få svenska författare som så konsekvent använt sig av ett specifikt och avgränsat territorium som Folke Dahlberg. De tolv böcker han gav ut under sin livstid, från debuten 1948 fram till dödsåret 1966, utforskar landskapet kring norra Vättern och de gör det med ett språk som är lika särpräglat som precist.

Folke Dahlberg använder sig av Vätterns berättelser och folkliga myter för att skapa en sorts mellanrumslitteratur. Det konstnärliga uttrycket gränsar till landskapsskildring, poesi och lyrisk prosa, och den dubbelhet i själva verklighetsåtergivningen som går som en röd tråd genom de olika volymerna gäller också förhållandet mellan bild och text. Folke Dahlberg var i lika hög grad konstnär som författare.

ANNONS

Folke Dahlberg var född i Askersund 1912. Efter utbildning på Tekniska skolan (nuvarande Konstfack), och sedan vid Konsthögskolan, samt ett år med ett friare liv på Mallorca, bestämde han sig i mitten av 1930-talet för att överge de etablerade konstkretsarna i Stockholm och inrikta sig på det landskap som stod honom närmast, det vill säga Vättern och Tiveden. Eller som han formulerade det i ett brev till föräldrarna våren 1936: ”Allt utanför den trakten gör mig bara orolig och hjälper mig inte att nå det som nödvändigtvis måste nås. Känslan av ens arbetes ärlighet.”

För att nå fram till denna sanning bor hans först inneboende hos en fiskarfamilj på ön Lilla Röknen, strax utanför Karlsborg, för att 1938 flytta till den intilliggande Stora Röknen där han hyr in sig hos skogvaktaren Hjalmar Ring. Sommaren 1940 börjar han bygga på en egen stuga på östra sidan av ön, vid Ängberget. När huset står färdigt året därpå är det här han tillbringar stora delar av året, fram till 1946 när försvarsmakten tar över ön och förklarar den som militärt skyddsområde. Det mesta av materialet som bygger upp Folke Dahlbergs tre första böcker – Cartesiansk dykare 1948, Vättern 1949 och Den berusade båten 1950 – är färdigställt under ötillvaron. Böckerna står i en bestämd relation till geografin – till vattnet, stenarna, sjöfarten, fiskarfamiljernas liv. Det finns magi i orden och bilderna, men en kärv, ålderdomlig magi.

ANNONS

En speciell resa

Genom Folke Dahlbergsällskapet går det sommartid att hyra huset. Jag ringer till Ulrich Hillebrand, chef för Angereds Teater, som under många år varit intresserad av Folke Dahlbergs författarskap, och föreslår att vi tillsammans besöker ön och sover över en natt i stugan. Det blir en speciell resa.

Först tar vi oss till Hinstorp, några mil norr om Karlsborg, där Henrik Färg möter upp och kör oss i sin motorförsedda eka, över vattnet fram till Stora Röknen. När vi når den norra delen av ön visar han platsen där några fartyg förliste 1871. Genom det klara vattnet kan man fortfarande se vrakdelarna.

Vi placerar vårt bagage på klipporna, vandrar upp till stugan och låser upp dörren. Ett rum med sängar, ett skrivbord, några fåtöljer och en öppen spis. Bredvid ett litet kök. Det var här han arbetade, skrev och tecknade. Eller bläddrade i Daniel Tiselius 1700-talsbok Uthförlig beskrifning öfver den stora Swea och Göthasjön Wetter, som finns refererad på flera ställen i Vättern.

Det är en av de allra varmaste sommardagarna. Vi slår oss ner utanför huset i solgasset, jag på farstutrappen och Ulrich på den låga bänken utmed husväggen. I blickfånget några tallar och enbuskar och Vätterns oändliga vatten som breder ut sig, just nu alldeles spegelblankt. Då och då glider några segel- och fritidsbåtar förbi. Annars är platsen påfallande stilla.

ANNONS

Spår till Afrika

Framför oss har vi ett av uppslagen i Den berusade båten, med en bild kallad Afrikansk flod på högersidan och en gåtfull prosalyrisk text till vänster. Några personer i en kanot glider långsamt fram på floden. Men växtligheten på en udde i bakgrunden av bilden skulle kunna vara den plats kallad Röknehuvud som vi har mittemot oss, på andra sidan viken, och som utgör sydspetsen av Stora Röknen.

Den speciella och minutiösa punktteknik som skapar mycket av uttrycket i Folke Dahlbergs bildvärld, med suggestiva skuggningar och precisa skiktningar i ljuset, utvecklades och förädlades under åren i stugan. Det skedde bland annat med hjälp av ett förstoringsglas som man kan se i vissa fotografier där Folke Dahlberg sitter vid skrivbordet med skrivmaskinen och glaset på ett bordsstativ framför sig.

Det har sin betydelse att vi tittar på just den här bilden och andra teckningar i boken med titlar som Noshörningarna, Bambu, Afrikanska sköldar, Djungelgräns och Kultföremål med båtbygge. Ulrich Hillebrand har rest mycket i östra Afrika, framförallt i Etiopien. Nyligen har han, tillsammans med sin fru, även köpt ett hus i Harar, staden där den franske poeten Arthur Rimbaud kom att bosätta sig på 1880-talet. Han har länge varit upptagen av Rimbauds märkliga öde och även skapat en pjäs för Angeredsteatern med titeln Jag är en annan.

ANNONS

Den berusade båten inleds med Rimbauds dikt med samma namn, men i franskt original. Det finns också flera teckningar med denna titel, Bateau ivre. De många fartyg som finns avbildade är på väg bort. De seglar iväg, precis som tankarna när man försjunker i bilderna. Men Folke Dahlberg besökte aldrig Afrika. Det landskap som gestaltas är fragment av en imaginär verklighet, en drömkontinent.

Vi pratar mycket om det här, om förhållandet mellan nära och fjärran, och de många parallellerna mellan Folke Dahlbergs och Arthur Rimbauds konstnärskap. De var båda upptagna av poesin som livsform i lika hög grad som ett sätt att formulera sig med hjälp av ord och tecken. De drog sig undan samhället, men inte som isolering. Mycket av det som formulerades i Vättern- och Tivedenböckerna var en frukt av umgänget med fiskare och skeppsbyggare, människor med andra och mer lokalt förankrade kunskaper om världen.

Fascinerande laddningar

På andra sidan Vättern, på östra sidan av sjön, ser man Verner von Heidenstams bostad som en lampa, ett riktmärke. Senare mot kvällen, efter att vi har promenerat runt på ön och bland annat letat upp skogvaktarbostaden, kommer jag att läsa upp Folke Dahlbergs tal Ön ger tillvaron trygghet, hållet i samband med att han tilldelades Övralidspriset 1960. Det är en speciell känsla att framföra orden nu, 57 år efter att de ursprungligen uttalades, och låta dem färdas tillbaka över vattnet. Heidenstams namn nämns aldrig, däremot spänningsfältet mellan platsen och de egna övistelserna. ”Under alla år har jag haft Övralids vita fasad för ögonen men aldrig tidigare sett den så nära som i dag.”

ANNONS

Folke Dahlberg kommenterar förändringarna, sedan han och den övriga ortsbefolkningen blev tvungna att flytta 1946. ”Stora Röknen med sina långa sandstränder och lärkträdsparker har blivit Den hemlighetsfulla ön. Militärer flyger med helikopter eller snabba båtar till ön. Ett stort vattenområde runt den är förbjudet för oss civila. Vad som sker därute är okänt för oss.”

Det finns fascinerande laddningar i Dahlbergs hänvisningar till Jules Verneboken Den hemlighetsfulla ön som är en fristående fortsättning av En världsomsegling under havet. Huvudpersonen Kapten Nemo är också han en person som bryter sig ur de etablerade ordningarna och skapar sitt eget universum.

Och även Folke Dahlberg skildrar livet under vattnet. I några passager i Vättern skriver han om hägringarna som brukar uppträda efter några dagars stiltje, ”då sjön ligger oljeblank och då skogiga strändernas konturer stå som klarast mot en blå rymd och en lika blå sjö”. Tillståndet tycks förebåda stormar och oväder och hör ihop med folkliga föreställningar om havsfrun som drar fiskarna med sig ner i djupen. Enligt myten har hon sitt palats och trollresidens på ön Jungfrun, strax utanför Motala.

Vättern är känd för sin oberäknelighet. På kvällen, när vi äter rödingen som vi före överfärden köpt på Klangahamns fiskrökeri, märker vi hur det blåser upp och vågorna slår mot Ängberget. Men dagen efter är det lugnt igen och vi kan utan problem åka tillbaka till fastlandet.

ANNONS
ANNONS