Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Katalansk självständighet. Demonstanter samlas för att protestera mot att katalanska politiker fängslats och för att fördöma gripandet av Kataloniens förre president Carles Puigdemont i Barcelona, 27 mars 2018. Bild: Santi Palacios
Katalansk självständighet. Demonstanter samlas för att protestera mot att katalanska politiker fängslats och för att fördöma gripandet av Kataloniens förre president Carles Puigdemont i Barcelona, 27 mars 2018. Bild: Santi Palacios

Zina Al-Dewany: En nationalstat utan nationalism

Samma vänster som traditionellt motsatt sig nationalstaten vurmar nu också för upprättandet av fler nya stater. Zina Al-Dewany skriver om den europeiska vänsterns dilemma.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

1991 brukade mina föräldrar promenera med barnvagn genom Stockholm. Om de var oroliga för något eller fick förhöjd puls av mörka gränder, så var det inget mitt ettåriga jag märkte. Tolv år senare läste jag Lasermannen av Gellert Tamas. Han beskriver hur en man med gevär och lasersikte går genom Stockholm i början av 90-talet och har personer med invandrarbakgrund som mål. Men det är också en berättelse om ett Sverige som hade fått in Ny demokrati i riksdagen med deras populistiska och nationalistiska politik. ”Sjukt att det kunde hända” tänkte jag 2002, i tron om att det var en obehaglig parentes.

Men nu har vi ett läge där ett parti som Sverigedemokraterna håller på att gå om både Socialdemokrater och Moderater. I den pågående valrörelsen verkar hel del av våra politiker tro att väljarna som flockas till Sverigedemokraterna gör det på grund av partiets känsla för nationalism, som att den slår an något hos oss som de på något sätt missat.

LÄS MER: Upp till kamp mot pladderhumanismen

Den bredare vänstern, med mig själv inräknad, har länge knorrat skeptiskt mot allt som klingar nationalistiskt, och det är förståeligt. 60- och 70-talets vänsterrörelser var präglade av internationell solidaritet, och där var inte minst Socialdemokraterna inräknade. Samtidigt finns det rent ideologiska anledningar till kritiken mot nationalism. Den utgår nämligen från att ett ”vi” definieras genom att peka ut ett ”dem”, som därmed exkluderas ur gemenskapen. För socialister borde ”vi” vara arbetarklassen och ”dem” överklassen. Men den nationalistiska gemenskapen definieras snarare av språk, geografi och en idé om historisk rätt till ett geografiskt område – blod och jord. Det är själva motsatsen till vad progressiva borde syssla med. Samtidigt har många frihetskamper anspelat på just ett enat folk, en nations gränser och befrielsen från kolonisatörer.

Vänstern vurmar för nationalstaten

Samma vänster som slentrianmässigt motsatt sig nationalstaten, kan vurma för att fler nationalstater ska upprättas. Många ur den breda vänstern stödjer ett fritt Katalonien och kurdernas självstyre. Lösningen på förtryck blir paradoxalt nog fler, nya stater och nya nationella gränser. Skända flaggan men klä dig samtidigt i ett gult band som stöd till Katalonien eller i en tröja med ”Peshmerga” tryckt över bröstet. Så länge det handlar om de vi klassar som förtryckta verkar nationalstaten bli en nödvändighet, och med den följer inte sällan nationalism. Det är inte en speciellt konsekvent hållning mot nationalstaten. Så hur ska vänstern egentligen ha det?

LÄS MER: Nu vill högern också prata klass

I Göteborgsposten skrev Thomas Hylland Eriksen, socialantropolog, en text med titeln Nostalgisk flaggfest – Manifestation av en stor abstrakt gemenskap. Det här var den sjätte juni 1996. Han beskriver hur nationalismen ursprungligen varit en progressiv ideologi, och att man inte ska sätta likhetstecken mellan nationalism och högerextremister – som han menar är identitetspolitiker. Staten som samling för människor med samma kultur behöver inte bygga på etnisk tillhörighet, även om den kan göra det. Enligt honom står inte motsättningen mellan nationalism och kosmopolitism eller världsmedborgarskap, utan mot ”tribalism”. Han förklarar att exemplet med Katalonien som vill frigöra sig från Spanien är resultatet av att nationalstaten blivit svagare.

Faksmimil ur GP 6 juni 1996.. Bild: faksimil
Faksmimil ur GP 6 juni 1996.. Bild: faksimil

Eriksen beskriver hur nationalism var en progressiv och radikal kraft när den konkurrerade med feodalismen, men att den framstod reaktionär och bakåtsträvande i konkurrens med socialismen några decennier senare. Han menar att nationalismen återigen kan bli en kraft för lika rättigheter, solidaritet och tolerans, förutsatt att den ”håller sig på mattan och inte degenererar till etnisk chauvinism och håller sin inneboende drift kulturimperialism under kontroll”. En liknande beskrivning finns hos Åsa Linderborg och Göran Greider, som i Populistiska manifestet (Natur & Kultur) menar ungeär att så länge vi har nationalstater så får vi fylla dem med ”rätt” ideologi.

Varför blev staten svag

I stället för att prata om svenska värderingar där tydligen allt från Ikea till Svenska Akademien ingår, så är det mer intressant att titta på det som försvagade staten från början. Där finns också svaret på varför människor runt Europa övergett socialdemokratiska partier för högerextremister. För medan partistrateger kliar sig i huvudet över vad som gick fel när de tappade väljare till ytterhögern så ökar klasskillnaderna mer än någonsin. De som haft det dåligt får det sämre, de som haft det bra har fått det mycket bättre. Så blev medelklassen en viktigare väljarbas än de längst ned i samhället. Fram tills nu. För det är knappast medelklassen som tjusas av Socialdemokraternas och Moderaternas nyvunna kärlek till den svenska flaggan. En snabb inloggning på dejtingappen Tinder i Stockholm gör det ganska tydligt: ”Jag är en världsmedborgare” står det i varannan trött biografi.

Mer Berlin än Bollnäs

Medelklassen reser oftare till Berlin än till Bollnäs, och kvar blir en grupp människor som knappast känner sig som världsmedborgare, som upplever att det är väldigt långt härifrån till Bryssel. Är det de sistnämnda Socialdemokraterna försöker nå nu, efter valrörelser där den nya medelklassens röst varit viktigast? I sådana fall är det ett misslyckat försök till en vänstersväng där Socialdemokraterna sladdar av vägen.

LÄS MER: Identitetspolitiken möjliggör rasistiska rörelser

Frågan handlar inte om vi ska ha kvar nationalstaten Sverige, utan vilken ideologi vi ska fylla den med. I dag är det just ideologin inom nationalstaten som kan avgöra hur klyftorna växer, hur länge vi lever och att våra rättigheter tillgodoses. Vi skulle kunna låta klasskillnaderna öka ikapp med privatiseringarna och trösta oss med nationalismens snuttefilt. Men det är en otvättad och brun snuttefilt. Med en progressiv politik skulle frågan om nationalstatens vara eller icke-vara mindre viktig just nu – med en ekonomisk vänsterpolitik ställs nämligen inte asylrätt och mänskliga rättigheter mot välfärd, utan kapitalismens intressen mot vanligt folk. Och där är de senare i klar majoritet. Eriksen menade att nationalismen kunde vara bra om den ”håller sig på mattan och inte degenererar till etnisk chauvinism”. Men så länge den får utrymme så kommer den alltid göra det, och resultatet blir inget annat än Lasermannen, Breivik och nyblivna föräldrar som ser sig över axeln under barnvagnspromenaden.