Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/2

En något trött Jonatan Unge på Ståuppklubben

Allting är förtvivlat enkelt, och av någon anledning också mycket roligt, skriver Jonathan Bengtsson.

Humor

Jonatan Unge

Ståuppklubben, onsdag.

Bäst: Passagen om hur illa han hade klarat undergången.

Sämst: Lite trött.

Publik: Slutsålt.

Han har nu drämt rakt in i mitten av underhållningsbranschen, Jonatan Unge. Osannolikt som det kan låta, när man tittar på den Stockholmsfödda komikern: han ser ut som att han håller på att smälta lite och som att det gör ont.

Men denna höst, efter sitt upphöjda sommarprat, står Jonatan Unge inte längre på rövarklubbar och vitsar om mongon och tillgriper ord som fitta. Nu är Jonatan Unge aristokrat. Vitsar naturligtvis fortfarande om mongon, tillgriper vid något tillfällen också en del könsord. Han står väl på lite av en rövarklubb också ikväll, även om Ståuppklubben har flyttat in på Contrast public house och arrangörerna Hampus Algotsson och Marcus Bengtsson insisterar på att bära kostym. Men han är i alla fall erkänd nu.

"Något oroad"

När Unge som sista komiker går upp på scen brölar också kvällen med en enda stor mun.

Under de första minuterna är man dock något oroad, ett onaturligt omdöme att fälla om Jonatan Unge. Inledningsvis låter han inte erkänd, utan fumlig. Pratar betydligt mer än vad han har för vana att göra, lämnar inte samma listiga konstpauser mellan skämten. Rent fysiskt är rutinen visserligen framgångsrik rakt igenom: Jonatan Unge placerar mikrofonsladden över axeln på ett mycket ovårdat vis. Petar lite tankfullt på Ståuppklubbens logga. Vänder sig vid flera tillfällen från publiken, mot sidengardinerna bakom scen och bara står så ett tag. Allting är förtvivlat enkelt, och av någon anledning också mycket roligt.

Återvinner skämt

Ändå gör han ett något slött intryck. Använder vid ett tillfälle ett skämt ur den två år gamla standup-showen Helt fantastiskt.

Men om det inleder i oro, så tar snart något annat över. När Unge har ålat sig ur känslan av att stå på scen och istället glider längre in i den sladdriga scenperson som han har utvecklat under senare år, får allting skärpa. Passagen om hur illa han hade hanterat Apokalypsen är exempelvis lysande. Dock kör Jonatan Unge under för kort tid. Drar bara ett klent skämt och bryter av helt plötsligt. Och det som man anat konturerna av under rutinen blir bekräftat: han är nog lite trött på det här, för tillfället.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.