Det måste varit 1997 eller 1998, jag var inte tonåring än och varannan helg var jag hemma hos min pappa på landet utanför Malmö där jag fördrev dagarna med att läsa. Viveca Lärn var vid den här tidpunkten i mitt liv den mest betydelsefulla av kändisar.
Jag läste Killbacillen, Tuppenkuppen och Vad händer om man vänder på Paris? om Tekla Tedin och hennes bästis Ulle. Tekla har en olycklig konstnärspappa som inte får sina tavlor utställda, jag läste böckerna ett tiotal gånger. Tekla och Ulle bodde i Göteborg och åt räkor, gick på milkshakecafé och om jag inte missminner mig är deras favoritsmak polkagris.
Jag hade faktiskt aldrig hört talas om något liknande, hade själv bara varit på McDonalds en handfull gånger. Pappa tyckte McDonalds var imperialister och mamma tyckte det var slöseri med pengar, men min storasyster köpte en donut till mig därifrån när vi varit på Malmöfestivalen. Likt polkagrismilkshaken hade jag aldrig tidigare smakat något sådant.
Jag minns inte om det var -97 eller -98 som jag och han och min lillasyster en helg bilade upp till Bokmässan. För mig var detta bättre än Liseberg och i en hörna satt Viveca Lärn precis som pappa utlovat. Jag kunde bara inte tro det. Viveca Lärn, här, bland oss vanliga dödliga! Framför henne ringlade sig kön lång. Jag hade med mig Tuppenkuppen men hade glömt Vad händer om man vänder på Paris? hemma, Tuppenkuppen skulle i alla fall bli signerad och jag räckte stolt över ett tummat och slitet exemplar av boken. I’m a real fan, inte som alla de här andra fake människorna som bara låtsas älska dig, Viveca.
Bara några år senare, 2001, är det EU-toppmötet i Göteborg. Det piskas upp en konfrontation mellan polis och demonstranter och någon som heter Hannes blir skjuten av polisen och på TV säger de att Sveriges oskuld blivit tagen. Några år senare kommer jag sitta i möte med den organiserade vänstern i Malmö där någon jag ser upp till kommer att säga att oskulden blev tagen redan i Ådalen -31 och jag kommer att instämma utan att veta något om Ådalen -31. Men 2001 är jag tolv år och tänker: ”Oskuld? Knulla?”, eller några liknande förvirrade tankar om sex och oskuld som så många andra gånger i den här åldern.
När Lukas Moodyson gör film om gatstenen som utlöste allt, eller vad filmen nu handlade om, ser jag den på bio och önskar av hela mitt hjärta att det var jag som kastat den där gatstenen, att jag blivit skjuten och att Moodyson gjorde mig till hjälte. På väg hem från bion försöker jag gräva upp en gatsten från marken och det är omöjligt, förstår fortfarande idag inte hur det går till.
En eftermiddag på väg hem från skolan hittar jag en gatsten i närheten av ett vägbygge som jag tar med mig och lägger i bokhyllan till min mammas stora förtret. ”Men vad är det här, var har du fått den ifrån?” säger hon, kanske inte irriterad men lite trött på att jag är nyfrälst socialist, till och med marxist-leninist, och förvandlar varje middag till ett föreläsningstillfälle. ”Du påminner om din pappa”, säger hon när jag avslutar varje harang med ett uppfordrande: ”Förstår du?” (en ovana jag inte blivit av med.) ”Det är väl självklart jag förstår”, säger hon irriterat, jag kan såhär femton år senare fortfarande höra resterna av konflikten i min och min mammas ordväxling. Jag vill inte erkänna för mamma att jag bara hittade på, jag vill att hon ska vara imponerad av mig, därför ljuger jag och säger att jag tog med mig den efter en demonstration häromhelgen. ”Polisen är nazister”, säger jag och hon säger ”Nä vet du vad, det är de faktiskt inte.”
2007 blir jag förälskad i en antifascist med alkoholproblem som jag inte är gammal nog att hantera, han bor i Angered och när jag går av stationen i Göteborg tar jag vagnen dit. På vägen ut finns det en affär som heter något i stil med: Paraboler och Presenter eller Satelliter och presenter, en gång åker jag till Bergsjön för att jag har laddat ner en kärlekslåt från Peter Birros SVT-serie om just den orten, Kniven i hjärtat, som jag spelar om och om igen på min iPod Nano.
Det är inte den magiska plats som jag föreställt mig och jag åker tillbaka. När min antifascistiska pojkvän som bor i Angered är på jobbet diskar jag han och hans rumskamrats disk som möglat i diskhon, jag får kväljningar av att lyfta på tallrikarna, men för första gången känner jag den totala tillfredsställelsen i att leka någons hustru, hur den fullkomliga igenkänningen (från kulturen liksom) är trygg och bekräftande: ”Jag städar efter dig alltså finns jag. Jag diskar din disk alltså älskar jag dig. Jag viker din tvätt alltså är jag värd att älskas.”
Jag gör mig inte lustig, jag känner fortfarande så (uppriktigt) och det är fortfarande (uppriktigt) tillfredsställande. Jag är bara sjutton år vilket gör att jag inte kan gå på krogen och han vill gärna att vi går på krogen, så vi går till Sejdeln eller Kellys på Andra lång. Sejdeln kommer jag alltid in på, Kellys bara ibland, och han älskar Håkan Hellström så nu gör jag det med. Några gånger blir han så full att jag liksom lägger honom över axlarna och bär honom hem, jag känner mig snäll när jag sätter honom ner på vagnen.
Vid ett av dessa tillfällen har han en hatt på sig som jag för alltid kommer att förknippa med Göteborg och fortfarande idag tycker mig se oftare i staden än någon annanstans: En slags billig panama-historia i tyg. Det rinner saliv ur hans halvöppna mun och jag tänker för första gången: ”Jag hatar dig.” Ungefär ett år senare friar han till mig, spontant får jag anta för han har ingen ring, uppe vid Skansen-Kronan och jag säger ”Ja.” Nu minns jag inte vad det blev av förlovningen.
När vi till sist gör slut, med buller och bång, svalnar mina känslor för Göteborg något. Bilden av min förälskade tillflyktsord har förändrats. Under flera år har jag förknippat staden med frihet, uppror, öl utan legitimation och Tuppenkuppen men i ruinerna av min första riktigt katastrofala relation växer ett avstånd som inte överbryggs ens av de två somrar jag bilar upp tillsammans med den deprimerade chefen för butiken där jag jobbar i Malmö. Han säger saker som att döden inte är så dum och att hans liv är ett fängelse (fru och tre barn), och vi säljer t-shirts och kiltar på Sweden Rock och Metal Town tills efter midnatt.
Andra sommaren ringer min telefon upprepade gånger under de mest intensiva försäljningstimmarna, sent på kvällen, och när jag svarar är det min storasyster som berättar att en mycket älskad vän till familjen plötsligt gått bort. Min chef har aldrig tidigare rört mig, visat någon ömhet eller ens vänlighet, men nu lägger han sina armar om mig och trycker mig hårt mot bröstet. När han stillat min gråt släpper han taget och säger med stadig röst: ”Jag förlorade min mamma när jag var mycket ung” och sedan låter han mig gå.
Jag och min chef ses aldrig igen. Jag förknippar honom på något sätt med den här fruktansvärda förlusten, alla dödar är förresten både fruktansvärda och orättvisa (som ett personligt brott mot oss levande), så jag förmår mig aldrig att varken höra av mig eller gå förbi butiken där vi jobbat många timmar tillsammans. Göteborg kan verkligen dra åt helvete, så känner jag runt den här tidpunkten i mitt liv. 2012 börjar jag skriva på en dikt om Whitney Houston som jag skriver klart när jag 2013 går en kurs om litteraturkritikens potential på Litterär Gestaltning på Valand. Diktens början:
ӀLSKLING
inte skulle du bli
gammal”
Den här dikten handlade i själva verket inte alls om Whitney Houston utan om min döda familjevän. När jag 2016 debuterar med romanen Tripprapporter åker jag för första gången till Bokmässan sedan den där gången strax innan millenniet. Jag intervjuas i montrar och manliga kulturskribenter är fulla och säger till mig att jag är begåvad trots att de inte tidigare trott det och att jag inte skriver som en kvinna.
Efter förlagets middag på lördagen går jag till Yaki-Da för att komma bort från Bokmässan som förlorat sin Viveca Lärn-glans och den här kvällen bara verkar vara samlingsplatsen för många djupt oförlösta människor. Två lokala poeter talar intensivt om vilka droger som varit happening när i Göteborg, varav den jag minns bäst är ”räka” eftersom jag får upp en bild av Tekla och Ulle i huvudet. Sirap är vad som händer om man vänder på Paris.
Vintern som följer efter den kvällen är jag ute och gör press för boken. Jag blir inbjuden att medverka i Linda Spåmans podcast som spelar in avsnittet inför publik på Backateatern i Göteborg och när jag kommer in i lokalen ser jag en vacker man skyffla i sig mat som om han inte ätit på flera dagar. ”Här är någon som ser ut som en sad Ben Affleck”, skriver jag till en vän. Han säger till mig att han vill träffa mig igen innan han cyklar hem. Vi blir väldigt förälskade. Han heter Joel och berättar att för en tid sedan var en av hans vänner i slagsmål med Hannes, som blev skjuten 2001. Jag känner mig sorgsen.
Året därpå är min känslor för Göteborg varken engagerande eller oengagerade, de är vardagliga. Jag har åkt upp och ner för Masthuggsberget där Joel bor fler gånger än vad jag kan räkna. En gubbe skriker rasistiska glåpord efter några kvinnor på Järntorget. En annan gubbe ligger utslagen av droger på buss 60 men ingen bryr sig, istället sitter de runt om honom med sina Systemetkassar i knät som om han är en passagerare, vilken som helst. Jag, likt många författare, bojkottar Bokmässan 2017 på grund av deras beslut att låta högerextrema tidningen Nya Tider medverka. Jag åker till Göteborg ändå för att leda ett samtal på den alternativa mässan mellan Suzanne Brøgger och Agneta Pleijel. Nazisterna ska demonstrera samma dag som mitt samtal äger rum och jag har en diktuppläsning på eftermiddagen. Trafiken är mycket knapphändig runt mässområdet och jag promenerar mot Världskulturmuseet där mina programpunkter äger rum. Demonstranter har samlats några kvarter bort.
Mellan antifascisterna och nazisterna står polisen. Stämningen är uppsluppen och nervig. Ensam ställer jag mig i den stora folksamlingen och ropar slagord mot nazisterna, ibland mot polisen, tills någon gör en rusning framåt. Jag vänder om, min uppläsning börjar om tio minuter. Ingen blir skjuten den här dagen.
Bilden av Göteborg
Goa gubbar, återvändande jihadister, fiskare och varvsarbetare, poeter, nynazister som delar ut flygblad på Kungsportsplatsen, slokande flaggstänger, enorma infrastrukturprojekt, korrupta politiker, Bokmässan, övervakningskameror, Way out west.
Under vårvintern uppstod en debatt om ”bilden av Göteborg”. I Göteborg-moderaternas valfilm ställdes forna tiders trygghet och gemenskap i kontrast till en stad som plågas av bilbränder och gängskjutningar. Marknadsförarna på Göteborg & Co menar tvärtom att staden för värdeord som mänsklig, avslappnad och inspirerande är de som staden förknippas med.
Inför valet i september har GP Kultur bjudit in författare, forskare och konstnärer att skriva eller göra bilder utifrån rubriken "Bilden av Göteborg". Först ut är Tone Schunnesson, författare och kulturskribent, som nominerades till Borås Tidnings debutantpris 2017 för sin första bok Tripprapporter.
