Det är inte ofta som doktorsavhandlingar är så läsbara att de når bokhandelsdiskarna. Maria Carlgrens avhandling i konst- och bildvetenskap, som hon nyligen försvarade vid Göteborgs universitet, är ett av dessa spännande undantag.
I den frikostigt illustrerade boken med titeln Birgittaskolorna – modeateljéer och sömnadsskolor mellan tradition och förnyelse får läsaren följa med på en resa genom det begynnande 1900-talets svenska modevärld som den gestaltade sig i två av de ledande modeateljéerna som dessutom bedrev sömnadsundervisning.Den försokratiska uppfattningen att människan är alltings mått har genom historien fått konkurrens av det kraftigt formaterande modet som knådat människokroppen, i synnerhet den kvinnliga, inte sällan intill oigenkännlighet.
I början av förra seklet introducerades en friare klädstil samtidigt som kvinnorna gjorde avgörande landvinningar i kampen för mänskliga rättigheter. Det rörde sig om en brytningstid då två världsbilder existerade parallellt, vilket Carlgren visar med hjälp av genusteoretiska och konstsociologiska verktyg, bland annat hämtade från Judith Butler och Pierre Bourdieu.
Skolan splittrades
År 1910 grundade textilkonstnärerna Emy Fick och Elisabeth Glantzberg Birgittaskolan i Stockholm. Relativt snart stod det dock klart att ledningen inte drog åt samma håll och skolan splittrades i två institutioner med de förvirrande likalydande namnen Birgittaskolan, med filial i Göteborg, och S:ta Birgittaskolan. I dessa konkurrerande ateljéer skapades olika föreställningar om kvinnlighet utifrån den samtida dragkampen mellan en traditionell kvinnoroll knuten till hem och handarbete och en friare, mer jämställd position.
Under Emy Ficks ledning kom S:ta Birgittaskolan, med helgonet som symbol, att odla traditionella värderingar med en solid kund- och elevbas inom adel och högborgerlighet. I en intervju i Kvällstidningen 1925 sa hon att kvinnan bör ”utbildas för sitt naturliga verksamhetsfält” som hon ansåg vara ”husligt arbete” och att all tävlan med männen var av ondo.
Glantzberg däremot vände sig främst till yrkesarbetande, politiskt medvetna kvinnor och engagerade de modernistiska konstnärerna Siri Derkert och Valle Rosenberg som modeskapare. Carlgren har tidigare fördjupat sig i Derkerts klädskapande, men Rosenbergs modeteckningar, inspirerade av åren i Paris och Italien, analyseras här för första gången. Just genom att Glantzberg satsade på helt egna kollektioner, i motsats till de flesta svenska ateljéer som importerade mönster från Paris, menar författaren att skolan kom att fungera som ett av Sveriges första modehus.
Olika ideal
Olika ideal särskiljde inte bara de bägge skolorna åt, utan syntes också som en kluvenhet inom S:ta Birgittaskolan. Emy Fick tog offentligt avstånd från den moderna kvinnan och hennes vurm för att ”dansa jazz, sköta en bil, sporta och flirta” samtidigt som hon erbjöd kollektioner som passade 20-talets ledigare, mer pojkaktiga kvinna. I sin bildanalys, som utgår från Emy Ficks stora donation till Östergötlands museum, lyfter Maria Carlgren fram element i skolans klädskapande som knyter an till modernismens intresse för rörelse och rena geometriska former.
Kanske var Fick modernare än hon själv var medveten om? När det gäller Birgittaskolan har inte avhandlingsförfattaren haft lika god tillgång till faktiska klädesplagg för sin bildanalys utan främst fått förlita sig på fotografier och på Derkerts och Rosenbergs skisser. I den senares teckningar ser Carlgren framför allt en enkel, flärdfri stil med inriktning på praktiskt vardagsliv. Rosenberg var inspirerad av krigets uniformer och skalade bort alla onödiga detaljer. I ett brev till Siri Derkert skrev han entusiastiskt att han ”fått tag på ett mycket vackert litet album med de allierades soldater jag skall skicka dig i morron”.
Tog ut svängarna
I likhet med andra framstående modernistiska konstnärer som Sonia Delaunay och Pablo Picasso såg Siri Derkert klädskapandet som en integrerad del av den moderna, kreativa visionen. Utifrån fotografier och modeskisser pekar författaren på Derkerts förkärlek för att använda ett formspråk fullt av geometriska figurer. Hon tog ut svängarna på ett annat sätt än Rosenberg och Carlgren spekulerar i om de djärva kreationerna bidrog till att Birgittaskolan gick i konkurs 1921.
Det jag kan sakna i Carlgrens genomlysning är en analys av det som i några av Siri Derkerts skisser och bevarade fotografier ser ut som ett lekfullt dissekerande av den deformerande kvinnoklädseln. Om jag ser rätt vänder konstnären ut och in på begreppen och placerat turnyrer och krinolinens stålkonstruktion i ett yttre, synligt skikt. En röd, ankellång klänning blir riktigt otäck med det fängelseliknande gallret som sträcker sig ända upp runt halsen.
Modeforskning
Att forska om kläder och mode var länge ovanligt inom konst- och bildvetenskapen. Maria Carlgrens avhandling visar med all önskvärd tydlighet att det är ett forskningsfält som lämpar sig ypperligt för en konstvetare att syna i sömmarna.
