Det händer ibland - och det är skönt när det händer - att en nyskriven pjäs väcker lusten hos skådespelarna att uttrycka inte bara sin skicklighet utan en djupare, egen livserfarenhet. Carin Mannheimers Sista dansen, som hon även regisserat för Stadsteatern, är en sådan rikt utrustad text med karaktärer som bokstavligen ber om att levandegöras. Och bönhörda blir de.
Den egentliga huvudpersonen i detta roliga, allvarliga ödesdrama om dödsångest och dödslängtan på livets slutsträcka är åldrandet själv. Basen är förundran: att plötsligt betraktas och behandlas som fallfrukt, även om det spritter inuti.
Carin Mannheimer skriver i programhäftet att pjäsen rann till utifrån misstanken att ålderdomen var belagd med tabu. Så är det säkert. Men är det mer förbjudet i dag än när Kent Anderssons och Bengt Bratts Hemmet hade premiär på samma scen för 40 år sedan? I den pjäsen föreslår Syster Gunnel rationalisering av vården genom "åldringscentra" utan personal, där gamlingarna ska automattvättas som bilar. Mot samhällets brutalisering ställdes solidaritet - formulerad som en symboliskt röd, studsande boll. I Sista dansen suckar Marie Delleskog som det omtyckta vårdbiträdet Elsie över vad det betyder att vara ålderdomshemmets "ängel". Jo, att vara den som upprätthåller liv för usel lön.
Sedan Hemmet skrev teaterhistoria har Sverige inte blivit jämlikare och vården inte mer generös. Carin Mannheimers pjäs manar inte heller till politisk kamp. Snarare humanism, ett väckelsemöte för bejakandet av livets helhet. Det är som hennes tv-serie Lära för livet fast i andra änden, en hjärtevärmande, medborgerlig inbjudan att ta del av åldringsvården som praktik och struktur. Mannheimers folkkära dramatik är väl inte höjden av konstnärlig förfining och knappast allas kopp te (eller kaffe, det dricks mycket här), men med så ypperligt skådespeleri är den rätt formella regin lätt att fördra.
Sista dansen skildrar sju gamlingar som dragit högvinst i "biståndsbedömarens" lotteri och kommit in på ett äldreboende. Det är en underbar, gripande scen när de hasar och rullar in på nya avdelningen Blåsippan, storögda som ettagluttare första skoldagen. Ett grymt gäng ska det visa sig, dessa magnificent seven, var och en rör mig till kärlek under kvällen. Har man erfarenhet av vård av gamla och sjuka djupnar känslorna; plötsligt minns jag ett särskilt servicehus, ansiktena, atmosfären, kisslukten, kalvsyltan.
Intimiteten från scenen växer fram genom vardagsnära scener mellan personal, gamlingar och anhöriga. Men också i monologer med karaktärerna som beskådar sina liv från denna sista boplats. Det märkvärdiga är hur Mannheimer skrivit fram en ton där "livet" tål att talas om, med ett engagemang mindre i vrede och skuldkänslor än i en samhällsupplevelse kring det åldrande vi alla delar.
Trots sin enkelhet talar pjäsen med många röster och på flera plan. Det blir aldrig statiskt, aldrig allvarligt utan närhet till skratt. En fin balansgång som kunde tippa över om det inte vore för pjäsens perspektiv, skriven och spelad i närkontakt med sitt ämne.
"Så det är hit den ökade medellivslängden har fört oss", muttrar Peter Harrysons begravningsfixerade Olle. "Vi hann i alla fall före fyrtiotalisterna. När dom börjar kissa på sig blir det katastrof", skrockar Inger Hayman som den kvicka, kärva Ulla. "Kan någon berätta vad jag gör här?", fladdrar Ann Lindgrens åldersförvirrade Ingrid.
Ensemblen - några bör vara pensionärer - vårdar sina roller, de verkar uppriktigt fästa vid dem. Gamlingarna är livströtta, dödspigga, de funderar på kollektivt självmord, dricker kaffe och mer kaffe, det är frispel i minnesbankerna, någon är omåttligt potent, en annan rabblar slåtterängens alla arter, en tredje är kokett bortom hjälp. Älskvärda allihopa.
Det finns enskilda höjdpunkter, som när realismen bryts och Lili Rikséns allmogeblå, snurrande scenografi blir gamlingarnas små privata hem. Men det är i hur samspelet mjukt skiftar fokus, vidgas och förtätas, som behållningen ligger.
Verkligt strålande är Inger Hayman och Gerd Hegnell som gnabbas och möts i oron och kampen för en fästpunkt i tillvaron. Thomas Nystedt och Ann Lundgren är bedårande som det nyblivna, vimsiga kärleksparet. Åsa-Lena Hjelm och Eivin Dahlgren gör fräna solitärer i kanten som får det att ticka minnesvärt om denna moraklocka i dödens väntrum.
Egentligen händer inte mycket i Sista dansen: dagarna går, pulsarna slår. Men det räcker. Att bara komma nära detta åldrandets väsen är, även utan rollator, en livsberikande upplevelse.
