En koncentrerad zon av anarki

GP:s klubbskribent Jonathan Bengtsson har gått på Pingisklubben på Pustervik och hittar en ungdomlig oas fri från pretentioner och förnuft.

ANNONS
|

En arg midvinterstorm försöker slita upp hela stan från rötterna, och allt utöver att flytta in i en dunkudde och kapitulera känns egentligen idiotiskt. Förutsättningarna för att spela pingis på Pustervik, bli milt berusad och oproportionerligt arg är inte de bästa.

Det är helt enkelt tur att 18-åringar utan sömn- och matbehov existerar. Runt ett blekgrönt pingisbord står en ring innerstadskids och ser ut som om de aldrig någonsin kommer bli äldre än 25. De dansar med sina rack i bakfickan till popmusik som förolämpar intellektet men ruskar om alla stora känslor i ditt sentimentala huvud. Madonnas Holiday, Whitney Houstons I Wanna Dance With Somebody, jag tror till och med att den estetiska varbölden What Is Love spelas någon gång vid halv ett.

ANNONS

De flesta killar kör en klassisk ”programledare på Barnkanalen”-look, alla tjejer har i vanlig ordning rest flera dimensioner längre rent intelligensmässigt. Grabbarna drar fram över dansgolvet utan strategi som ett gäng felbyggda robotgräsklippare, kaskader av obegripliga meningar sprutar ut ur deras munnar.

Pingisklubben kan inte anklagas för att vara särskilt coolt, vilket givetvis är en stor fördel. Coola saker är förbluffande stela, livlösa och egentligen väldigt långt ifrån att vara coola. Här är inte heller mycket folk. Men de som tagit sig hit bildar tillsammans en koncentrerad zon av anarki i Pusterviks mitt. Var gång stämningen riskerar att förtunnas är det som om en fotbollstränare med stora händer och skilsmässoproblem sprutar Powerade i ansiktet på kvällen och skriker upp den. Alla tysta, obefolkade hål som ändå gapar runt Pustervik blir enkla att ha överseende med. Själva pingisspelandet, som hela tiden pågår bredvid dansytan, är också oväntat kul. Något brott mot förnuftet får dig plötsligt att anse en välriktad smashboll vara stor poesi, större än både kvittrande skogsdungar och lyckliga slut i romantiska komedier.

En annan fördel med unga människor är för övrigt att de tycks vara betydligt skickligare på att dölja sin ängslighet än resten av staden. Åren börjar väl äta ner på vid 22 och sen är det försent: snart är allt förutom att gå och dricka ett glas vatten förenat med skam och själslig vånda. Men ingen tvekan tillåts överta lokalens besökare, rädslan över att avisas förlorar hela tiden mot instinkten att bli bekräftad. Här finns en lätthet som borde tas tillvara och säljas till de som tappat bort passionerna och glömt hur man fintar bort alla självtvivel.

ANNONS

Aldrig är Pingisklubben spektakulär eller storartad ikväll – de viktiga historierna skrivs någon annanstans. Men folk lyckas uppenbarligen ha väldigt kul här ändå.

ANNONS