En helt nödvändig kvinnohistoria

ANNONS
|

Hon levde för snart fyrahundra år sedan, Kristina Alexandra. Den svenska drottningen som abdikerade men ändå ville fortsätta vara drottning, som lämnade sitt mörka och kalla hemland för katolicismen och livet i Rom, som drömde om att anfalla Turkiet, och som intrigerade och kämpade, först för att få Neapels krona och sedan Polens.

Hennes storpolitiska öde räcker gott och väl för en diger biografi, men gåtan Kristina innehåller mycket mer än så. Hon var en av sin tids största kulturmänniskor och på samma gång en intolerant fanatiker, fången i ett kön hon lärt sig att förakta, modig och egenkär som få. Hon hade en grotesk barndom med sextonhundratalets hela perverterade uppfostringsapparat för Blivande Monarker med Ohygglig Makt. Hennes mor blev sinnessjuk och kunde inte älska sin dotter. Hon blev tidigt faderlös. Hon var svärmisk, konkret, ond, god. Hon var sin tids mest berömda - och mest baktalade - kvinna.

ANNONS

Försök att skildra henne har gjorts otaliga gånger, i dramatik, prosa - Marita Jonssons Abdikationen nu senast - och renodlade biografier. Silvermasken är en koncentrerad variant av det sistnämnda. Och med lättnad märker jag att Peter Englund inte till varje pris vill lösa och förklara gåtan som Kristinas person utgör. För det känns som att en så pass komplex människa som hon bara skulle reduceras om hon täljdes ned till en enda tolkning. Dessutom vore det på något vis förmätet -- jag tror inte att ens hon själv skulle ha kunnat sammanfatta sin egen person och sina bevekelsegrunder. Men genom Englunds märkvärdigt lediga och obehindrade sätt att gå ned och upp ur den flod av människor och öden som kallas Historien, och att hela tiden söka efter nya sätt att betrakta det förflutna på, blir biografin över Kristina mycket mer än så. Det blir också berättelsen om livets själva motstridighet. Om ett öde fyllt av metamorfoser. Om en tidsanda. Och om det monarkiska systemets vansinne.

Fram tonar en människa som var besatt av sin auktoritet, sin position, sin rätt till makten. Som uppenbarligen var en överenergisk ränksmiderska, en manipulatör av sällan skådat slag, så till den grad att hon slog knut på sig själv och ganska ofta motverkade sitt eget syfte då hon inte kunde backa, och då hon var så ivrig att nå sina syften att hon inte ens kunde vänta på att dra in den agnade kroken utan istället plumsade ut i vattnet för att ta fiskarna med egna händer.

ANNONS

Och som alla kvinnor som hävdar sin rätt att tala och som inte räds att bruka makt blev hon snart smutskastad å det grövsta - naturligtvis gick de organiserade baktalningskampanjerna ut på att kränka henne sexuellt. Hon som drömde om att anföra en armé och som fantiserade om att bli "kung av Polen", stupade gång på gång på sin könstillhörighet. Hennes begär efter självständighet och rätt till egna tankar och eget handlande ledde om och om igen till motsatsen, mycket på grund av att hon tycks ha varit så bländad av sig själv att hon inte kunde se bortom sin egen pompa och ståt.

När Englund skildrar Kristinas både förtvivlade och tjurskalliga kamp för att hävda sin egen stolthet och sitt oberoende skriver han inget mindre än en helt nödvändig kvinnohistoria, och mer än så: vid läsningen av Silvermasken slås man ofelbart av vilken fullständig gåta det är att vi i dagens Sverige fortfarande tillämpar ett slags monarki. Kungarna ur historien tycks med få, om inga, undantag bara sukta efter krig och oinskränkt makt. Deras handlingar kännetecknas av fullständig ignorans för de människor som lever i det land som de både tycker sig symbolisera och förkroppsliga.

Kristinas maktlystnad var inte mindre än andra monarkers, men den ledde henne åtminstone till områden långt bortom slagfälten.

ANNONS
ANNONS