Kjerstin Dellert var en stolt och självständig person som gjorde vad som föll henne in. Kanske var det därför hon blev så älskad och nådde ut genom teveapparaterna. Det fanns något på en gång flärdfullt och frimodigt över hennes framträdanden, oavsett om det rörde sig om operaroller eller mer populärmusikaliska alster. Kjerstin Dellert flyttade sig obehindrat över genregränserna och kunde gå från rollen som Daisy Doody i Karl Birger Blomdahls Aniara, ett parti specialskrivet för just henne, till att medverka i melodifestivalen.
Att det var just Kjerstin Dellert som sjöng kupletten O min Carl Gustaf under kungabröllopet 1976, framstod som en självklarhet. Under samma galakväll framförde Abba Dancing Queen för första gången och de där sakerna hör ihop, Abbas discomusik och Kjerstin Dellerts extravagans. I alla bemärkelser förkroppsligade hon idén om primadonnan, något som hon och kollegan Elisabeth Söderström lekte med i teveserien Prima primadonnor i början av 1970-talet. Till pusselbitarna i hennes berättelse hör också att det var Kjerstin Dellert som gjorde rösten som Bianca Castafiore i de svenska versionerna av Tintins äventyr. Det storslagna och det humoristiska hörde ihop. De grandiosa gesterna och de avväpnande skratten.
De 27 åren vid Stockholmsoperan och den ännu längre perioden som chef för Confidencen, den återupplivade rokokoteatern på Ulriksdals slott, var en del av ett hängivet liv i musikdramatikens tjänst. Intressant nog var det i Göteborg Kjerstin Dellert gjorde sin scendebut, på Stora Teatern i Offenbachs Sköna Helena 1951. Sedan följde mängder av paradroller på Stockholmsoperan, bland annat i Tosca tillsammans med Jussi Björling.
Men det som nådde fram var också förmågan att berätta, rakt och chosefritt, om sådant hon varit med om och hon gjorde det så att människor blev berörda. Kjerstin Dellert var en mångsidig scenpersonlighet, en sångerska med integritet och självdistans, därtill både en feministisk förebild och något av en gayikon. Det är en hel epok som nu har gått i graven.
