En person faller omkull på gatan och blir liggande. Åtskilliga passerar förbi, till synens helt opåverkade av situationen.
Ägaren till en motorsåg blir av med fingrarna efter att ha lagt handen på den rusande kedjan. Företaget som tillverkat sågen stäms, i bruksanvisningen stod inget om att manövern kunde vara skadlig.
På spårvagnen blir en ung mor med mörkhyade barn utsatt för högljudda rasistiska tillmälen av en passagerare. Övriga i vagnen tittar bort, låtsas inte höra. Föräldrarna till mobbande och pennalistiska skolbarn slår ifrån sig, säger sig bli kränkta av tillsägningarna och skyller på nedskärningar.
Det mesta går förstås att visa med välvalda exempel, och sant är också att det inte är särskilt svårt att finna talande motexempel. Ändå antyder episoderna ovan, som kunde ha mångfaldigats hundra gånger om, någonting oroande om samtiden.
Min misstanke är att det moraliska landskap vi lever i förbuskats i så stor utsträckning att överblicken håller på att gå förlorad. Poängen är alls inte att det skulle ha varit bättre förr, utan att samhällsutvecklingen är på god väg att underminera grundläggande idéer om personligt ansvar och aktivt medborgarskap.
Stämmer misstanken befarar jag att problemet är djupgående. För bristen på ansvarsfullt handlande beror knappast på egoism eller illvilja, lathet eller ointresse. Snarare verkar det handla om en växande oförmåga att kunna se, i betydelsen uppfatta, vad som i praktiken utgör en moralisk situation - och vilken roll jag själv har i den. Kort sagt gäller frågan vad det är att vara en öppen moralisk person - en moralisk agent - och i förlängningen av det en god människa.
Var diskuteras då frågan om vad en god människa är och bör vara? I medierna? Knappast. Att reflexmässigt rikta sökarljuset mot medierna sker visserligen alltför ofta och därtill lättvindigt, men faktum är att svenska medier i rasande fart nu görs om till att bli ett slags kombinerade kök och vuxendagis där stekos och fräscha såsblandningar mixas ihop med intimlivets hemligheter och där nojs och trams och evinnerliga tävlingar tar alltmer utrymme.
I den mån moraliska spörsmål alls diskuteras gäller frågan nästan alltid rättigheter. Det har följaktligen blivit ett kännemärke för vår tid att så gott som alla moraliska frågor definieras i just rättighetstermer. Sålunda talas det mindre om god sjukvård än patienträttigheter, mindre om vårt övergripande ansvar för naturen än djurens rätt et cetera. Och en av de frågor som verkligen engagerade ungdomarna i förra riksdagsvalet var inte global ojämlikhet, växande nyfattigdom eller pågående klimatförändringar, utan rätten att gratis ladda ner, det vill säga stjäla, andras filmer och musik på nätet.
Det kan alltså tyckas som om vi blivit ett alltmer självupptaget och lättkränkt folk; rädda för djuplodande diskussioner och ängliga för drag, men likafullt reptilsnabba i försvaret för våra personliga rättigheter och alltid redo att dryfta skuldfrågor, särskilt när skulden tros vara någon annans och placerad på någon ointaglig strukturell nivå.
Den verkliga svårigheten att diskutera det goda livet och vad det är att vara en god människa beror nu inte främst på mediesituationen, utan på att vårt moderna och mångkulturella samhälle knappast förmår utgå från andra tankar om det goda än individernas egna behovstillfredsställelser. Just den uppfattningen om det goda livet - alltså att den centrala uppgiften består i att tillfredställa olika önskemål - är utmärkande för vår tids politiska nyttomoral.
I botten är det emellertid en anemisk hållning. Om den moraliska perceptionen och erfarenhetsvärlden har den föga att säga, och genom sin lövtunna uppfattning om vad det är att vara ett mänskligt subjekt gör den i praktiken alla existentiella, religiösa och värdeinriktade diskussioner meningslösa. Den som i dag på allvar talar om godhet, mod eller rättrådighet gör därför bäst i att inte räkna med att bli tagen på allvar - de begreppen är nämligen på väg att utmönstras ur språket. Och man kan väl bara hoppas att de inte tar hela det dygderika livet med sig.
Somliga filosofiska samtidskritiker har påpekat att sviktande civilkurage och socialt ansvar i förening med växande girighet och narchissism borde göra oss mer lyhörda för klassisk etik. Tanken är att det moraliska livet - vägen till att bli en god människa - handlar om utvecklandet av olika dygder. Idén som främst diskuterades under antiken handlar i korthet om att individen skall förvärva sig en benägenhet att handla på ett moraliskt gott och riktigt sätt. Följaktligen är det inte frågan om teoretiska resonemang eller kalkylerande - och i centrum står individens förmåga till handling.
Den så kallade dygdeetiken fick för snart femtio år sedan ett slags renässans genom den brittiska filosofen Elisabeth Anscombe. Andra filosofer som tog fasta på de bredare moraliska sammanhangen var exempelvis Philippa Foot, Simone Weil och senare Martha Nussbaum.
Ett problem med dygdeetiken har stundom varit ett idylliserande drag, vilket byggt på antagandet att det endast är i det helt lilla och genomskinliga samhället, antikens polis, som det goda livet är genomförbart. Denna i grunden pessimistiska hållning till moralens möjlighet i det moderna har stundom associerats med den skotske moralfilosofen Alasdair MacIntyre.
När MacIntyre nu utkommer med ett par samlingsvolymer är det därför av särskilt intresse att notera hur han delvis modifierat sin uppfattning om relationen mellan samhällets rådande normer å ena sidan, och självständig kritik å andra sidan. Värdet av MacIntyres nya böcker, särskilt Ethics and Politics: selected essays, vol II (Cambridge), består därför inte så mycket i att bilden av honom själv blir tydligare, utan att han på ett konstruktivt sätt diskuterar några av de problem jag inledde med.
Kan då ett samhälle ha fel? Kan kulturen vara dålig? Kort sagt, finns det kriterier med vilka vi kritiskt kan bedöma historien och samtiden, andra och oss själva?
MacIntyre svarar ja. Han menar att moraliskt agentskap byggs upp av socialt förvärvade dygder, men då dessa varierar mellan olika epoker och kulturer måste kulturdebatten hela tiden vara på hugget och diskutera vilka dygder som är bra respektive dåliga. De kriterier vi kan och bör utgå ifrån är, enligt MacIntyre, kärndygderna integritet och beständighet. Med det förra avses förmågan att verkligen vara en och samma person i olika sammanhang, det vill säga kunna sätta en tydlig gräns för ens anpassning till olika roller. Och med det senare avses uthållighet med exempelvis värden och projekt; alltså att inte låta skiftande sociala sammanhang ändra inriktningen.
MacIntyre illustrerar resonemanget med ett exempel om en pliktuppfyllande järnvägstjänsteman som klarerade tåg till Auschwitz. Att han inte uppfattade sig göra något som helst fel genom att utföra sin samhälleligt definierade plikt fråntar honom inte från ansvar. För, argumenterar MacIntyre, vi har även ansvar för om vi låter oss själva bli förminskade moraliska agenter. Det finns inga passiva offer.
Ett samhälle där vissa roller eller sociala sammanhang befordrar kameleontbeteende, servilitet, blind lydnad eller ansvarslöshet leder på sikt till underminering. MacIntyres järnvägstjänsteman är därför inte bara ett exempel på en person med individuell skuld, utan på ett samhälles sociala bankrutt.
