Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Karin Strand undersöker verkligheten bakom några visor om män som mist synen i hårt och riskfyllt arbete. Visor som ofta ger uttryck för ett slags underdånig fatalism, mer sällan med samhällsudd, konstaterar Carl Erland Andersson.

En glimt av ett Sverige utanför ramarna

Recension. Karin Strand utforskar den svenska folkkulturen i en infallsrik bok om skillingtryck. Faktastinn utan att jäsa över kanten, kunnig och noggrann, skriver Carl Erland Andersson.

I sin berömda bok om Bob Dylans och The Bands Basement tapes, Invisible republic, åkallar Greil Marcus den amerikanska folkkulturens demoner, luffare och änglar, bluesartister och folksångare som vittnen till hans vision av ” the old, weird America”, den vilda, ruffiga och inofficiella underström som flyter under det officiella USA. De professionella artister som doppade sin inspiration i det flytet – Mississippiflod och Styx på samma gång – förvandlades enligt Marcus till primitiva modernister; ibland frestades de på vägen att sälja sin själ till djävulen. Rock 'n' roll innan den blev begrepp och allmängods. Kan man hitta paralleller i vårt land? 

Det finns ibland en rädsla för att använda orden folk och folkkultur, att man därmed ofrivilligt riskerar hamna i samma världsbild som SD. Obefogat, då det kulturellt folkliga inte alls har med homogenitet eller en fast jordad identitet att göra –SD:s idiotiska konstruktion – utan utgör en rörelse, en process och ständig otukt med identiteter, resulterande i diverse bastarder. Kanske processen blev vildare i USA, med all sin nomadiska blandning; jämförelsevis har det lunkat lite stillsammare här, där överheten noggrant övervakat populasen. Men the old, weird Sverige? Varför inte?

Man kan till exempel pejla bråddjupen i folksagorna, verserna, ordspråken, smädevisorna, sägnerna; författaren Jan Fridegård var en idog samlare av dylikt, med känsla för de subversiva under- och övertonerna. Och den invandrande holländaren Cornelis Vreeswijk var ytterligt kunnig i traditionerna, och han visste hur man slipade ädelstenar av dem. 

Eller man kan – för dagen – läsa Karin Strands Brott, tiggeri och brännvinets fördärv, en infallsrik bok, faktastinn utan att jäsa över kanten, kunnig och noggrann. Karin Strand är litteraturvetare och forskningsarkivarie vid Svenskt visarkiv. Inför hennes sakkunskap och detaljerade analyser är det bara att acceptera sin egen amatörism, och som intresserad lekman ägna sig åt några mer lättfotade reflektioner.

Karin Strand koncentrerar sin studie kring skillingtryck, genren vanligtvis uppfattad som grälla visor om olycklig kärlek, brott och straff. Främst var de dock en distributionsform, blad som såldes för en ringa penning, gatukonst, och innehållet skiftande. Karin Strand påpekar att dess skapare och konsumenter själva inte sa skillingtryck, det var en nedlåtande etikett från ovan; billiga verser för ett ännu mer påvert folk.

Här finns exempelvis tiggar- och blindvisor, om män som mist synen i hårt och riskfyllt arbete. Dessa sånger, inte nödvändigtvis skrivna av jagpersonen själv, uttryckte en funktionell estetik, menad att känslomässigt påverka läsaren. De ger ofta uttryck för ett slags underdånig fatalism, mer sällan med samhällsudd –man böjer sig inför Gud och ödet, slumpens meteorologiska makter. Karin Strand undersöker verkligheten bakom några visor, och då får ödena namn och uppehållsort och konkretion.

Annorlunda – kanske – med visorna om brottsfall. Å, visst höll de sig fromt på den goda moralens sida, men all konst av detta slag gestaltar också en frestelse, en aning om gränser som kan överskridas. En visa Karin Strand tar upp var resultatet av ett brottsmål i Vaksala häradsrätt år 1800, då det uppdagats att den Anders Magnus Åhrman som 1799 gift sig med inspektorsdottern Fredrica Lundmark egentligen var en kvinna som hette Anna Maria. Det förvirrande, ytterligt skandalösa för tidens rättsväsende, var att händelsen var så exceptionell, så utanför den officiella begreppsvärlden att de anklagade egentligen endast kunde dömas av Gud. Förhören hölls därför innanför lykta dörrar. Till allmänhetens kännedom kom historien genom just skillingtryck.

Men motivet här är inte bara något så utanför dåtida tanke- och moralgränser som kärlek mellan lika kön. Det var nämligen inte ovanligt att kvinnor under denna tid bar manskläder också för att mer säkert kunna förflytta sig, för försörjningens skull, i ett spännande spel med höga moraliska insatser, kanske också av ren äventyrslusta. 

Här får vi en glimt av ett mer oregerligt Sverige utanför de officiella ramarna. I fallet Lundmark-Åhrman fanns tydligen också ett arv det gällde för Fredrica att få loss. Dessa tvetydigheter, det svåra att få ordentligt grepp om syfte och konsekvenser, gör egentligen episoden än mer blasfemisk, utanför ordning och reda. Ett normbrott, okej, men i vilken riktning egentligen?

Skillingtrycket fördömde naturligtvis avvikelsen. Trots allt var det ju just ett tryck, en offentlig handling; jag föreställer mig att det spreds mer subversiva reaktioner i det muntligt berättade, i vitsarna, det som aldrig stod svart på vitt. Uppteckningar av gamla folksagor exponerar ju en tvetydig, farlig värld, full med heta frestelser, lösaktigt leverne. Där suget från lockelserna besegrar var påklistrad sensmoral. Doppade man idag sin inspiration i den älven skulle konsten kanske åter kunna bli obekväm; annars är det ju nu som måste var konstnärlig gränsöverskridning offentligt sanktioneras i det rättas tjänst, och ha ett tydligt progressivt syfte.

The old, weird Sverige? Karin Strands bok är en utmärkt grund för tankar i den riktningen.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.