Det är tveksamt om Alfred Nobel själv skulle ha tackat ja till Nobelfesten. Krånglig mat och långa stärkta tal. Och ovanpå detta - dans. Hur var det han beskrev sig själv? "Jag är en misantrop om ock ytterst välvillig, har en massa skruvar lösa och är en superidealist som smälter filosofi bättre än mat."
Att själva kalaset skulle bli en sådan mediehype, hade han knappast trott. Men Nobelfesten får de stora teve-kanalerna att dregla. Evenemanget är en fet chans att sälja Sverige till nästan hundra miljoner tv-tittare - varje år. När SVT miste sändningsrätten till TV4 föll en nationell skans. Nobelfesten är något så sällsynt som en finkulturell affär med höga populärpoäng. Att förlora Nobelfesten var mycket värre än att mista Melodifestivalen.
Smygande har Nobelarrangemangens legering av hjärnornas kamp, spunnet socker och kungliga dekolletage blivit hårda papper. Liza Marklund investerade skickligt, och döpte sin förra deckare efter kalaset. Harvard, MIT och Sorbonne ger glans åt den vanliga celebritetsparaden, och pristagaren i Litteratur förgyller dem alla. Konungen bugar för poeten. Det är klassisk karneval, en enda mörk midvinterdag är det ombytta roller i Sverige, börden och penningen står tillbaka för kunskapen och kulturen. Kunskapen får kaffe och lussekatter på sängen av vitklädda, ljuskrönta änglar. Det är sött. Och alltsammans blir synligt därför att det handlar om så mycket pengar.
Det är ju på miljonerna Alfreds berömmelse vilar. Utan "dynamit-pengarna", som Strindberg surt uttryckte det, skulle det inte ha blivit något pris, och ingen internationell uppmärksamhet och ingen nationell pompa. Men först blev det faktiskt bara skandal.
Det är fullt möjligt att betrakta Alfred Nobels berömda testamente som tidernas practical joke, eller som en deckarupptakt. Arvingar har mördat för mindre.
Alfred Nobel hade dött i sviterna av ett slaganfall den tionde december 1896. När hans sista vilja lästes upp i några allvarliga herrars krets i San Remo den 19 december, blev det tyst. Mest skakad var kanske den unge ingenjören Ragnar Sohlman, som överraskande blivit utsedd till testamentsexekutor, och med stigande nervositet anade att uppgiften att verkställa Alfred Nobels sista vilja inte skulle bli tacksam.
Av Nobels 31 miljoner kronor, intjänade på dynamit, olja, kanoner och aktiespekulation, skulle nästan 25 miljoner gå till välgörande ändamål; så stiligt i teorin, men skapar ångest i praktiken. Den elake Alfred hade förutsett reaktionen: "Jag gläder mig i förskott över alla uppspärrade ögon och de många svärord avsaknaden av pengar kommer att förorsaka."
Testamentet väckte inte heller oblandad glädje utanför familjekretsen. Kung Oscar II blev förgrymmad över detta ofosterländska tilltag. Miljoner skulle ju strömma ur landet, "sålunda att den värdigaste erhåller priset, antingen han är Skandinav eller ej". Och norrmännen skulle få äran att dela ut fredspriset, något som tog Oscar hårt.
Hjalmar Branting i Social-Demokraten var också kritisk, om än av andra skäl: "Det måste sägas högt att hela denna donation är generalförfuskad på grund av det olyckliga valet av Svenska Akademien som prisutdelare."
Både Kungliga Vetenskapsakademien och Svenska Akademien vred sig som maskar för att slippa. Hur skulle de kunna välja och vraka bland genierna och sedan stå till svars inför hela världens hån och onda tungor?
Akademierna blev mindre blödiga med åren. Svenska Akademiens Carl David af Wirsén var den som bet huvudet av skammen och grep sig an uppgiften att dela ut pris till den som hade skrivit "det utmärktaste i idealisk riktning". Det var nog så knepigt. Vad menade Alfred Nobel med det?
Wirséns tolkning har hånats av eftervärlden.
Redan 1901 tyckte samtiden att den förste pristagaren i litteratur, fransmannen Sully Prudhomme, skrev pekoral. De intellektuella skrev genast på ett upprop till förmån för Tolstoj. I Det litterära Nobelpriset (1985) har Kjell Espmark lättat på förlåten till Akademiens funderingar genom tiderna. Det är rolig läsning.
Opinionen var länge svårflirtad. 1903 gick priset till Björnstjerne Björnson, men det borde ha varit Ibsen. Mistral, J Echegaray, Sienkiewicz? Vilka var det? Och var fanns Tolstoj? 1907 dömde man ut Kipling, som fick godkänt först långt senare. 1909 års pris till Selma Lagerlöf väckte knappast stående ovationer. Före feminismens genombrott ansågs i Sverige att det borde ha varit Strindberg. Dramatikern Gerhard Hauptmann, 1912, är kanske det första av eftervärlden riktigt godkända namnet.
Att spekulera i Nobelkommitténs kriterier är det roligaste. Vad styr egentligen valet? Espmark talar om den pragmatiska principen, man söker solitärer, intressanta författare som sticker upp som stolta fjällskivlingar i alla världsdelar. Den journalistiska principen är också vanlig, Akademien vill peka på ett försummat författarskap, som när Heidenstam upptäckte Tagore. Artur Lundkvist var en varm förespråkare för den principen:
"Det är ringa vits med att belöna de av framgång redan rikt gynnade."
Kretsen av Nobelprisfähiga författare är mer eller mindre konstant, kanske kan man ta vem som helst av etthundrafemtio goda författarskap? Risken är då stor att Nobelkommittén alltid kommer för sent. Den nuvarande Svenska Akademiens snilledrag var året då man belönade Dario Fo. Det väckte ont blod världen över, till och med bland högerkrafter i Italien. Framför allt skrek prosaister och poeter i högan sky, att han inte var en riktig författare, mer en improviserande taskspelare. Dario Fo var ett oväntat val, och det blev uppmärksammat.
Akademien fick på detta sätt flytta två steg framåt, och allmänheten fick stå över ett kast. Efter Dario Fo var allting möjligt. Populära val sedan dess är både poeten Wislawa Szymborska, ungraren Imre Kertész och JM Coetzee. Elfriede Jelineks läsare kan nog räknas på ena handens fingrar, men hennes salpeterkryddade civilisationskritik och hennes sätt att värna integriteten är en moralisk happening, som nått stor publik.
Doris Lessing är förstås ett populärt val. Det var modigt av Akademien att slå till, när alla trodde att det var för sent.
Politiska kriterier, då? Ett lakoniskt svar löd: Akademiens utslag är aldrig grundat på politiska avväganden, men utslaget tolkas alltid politiskt. Så kommer det att förbli, även om det inte är lika tydligt som under Sovjetunionens era, då Kreml hade sin egen omvända kremlologi för Nobelpriset. Fast Ryssland knorrade direkt när medicinpristagarnas namn offentliggjorts. Inte sedan 2003 (!) hade några ryssar fått Nobelpris. Men det är typiskt väst.
Kritiken flödar, hur man än gör. Bara att dela ut Nobelpriset är övermaga, och borde stämma till ödmjukhet.
I sina Anmärkningar i tidningen Tidevarvet på tjugotalet var kritikern Klara Johanson spydig mot många samtidsfenomen, inte minst Nobelpriset. Att det skulle vara en "ära" att få det bestred hon - var det inte snarare tvärtom?
"Äran? Äran ligger väl helt och hållet på vår (Svenska Akademiens) sida ifall den överhuvud har någon plats i en ekonomisk transaktion. En bra check har vi att spendera, men äran måste våra understödstagare ha erövrat i förväg, och bära fram som en offergåva att läggas för våra fötter. Det är en redig bytesaffär, och diktaren NN som inget vederlag har att bjuda, kan vi inte reflektera på."
Klara Johanson har förstås alldeles rätt, det vet var och en som suttit i en prisnämnd. Pristagaren ska sprida glans över utdelaren, inte tvärtom. Sociologen Pierre Bourdieu skulle ha nickat instämmande. Prisutdelningar är transaktioner: ära mot mynt, kulturellt kapital mot ekonomiskt.
Värre än att inte alls få Nobelpris är att nästan få Nobelpris. Den gruppen är stor och stressad. Doris Lessing hade tillhört den så länge, att hon hade gett upp. Hon orkade inte hetsa upp sig när det väl blev hennes tur. Selma Lagerlöf hade halva inne, och det visste hon om. Hennes relation till priset är en riktig nagelbitare. Från 1905 spekulerar Selma och vännen Sophie Elkan i sin brevväxling om Nobelpriset varje år.
Selma beställer minsann en stilig grå sidenklänning till Nobelmottagningen redan 1907, den kanske kommer att behövas. Men det var för tidigt. 1909 sprids ett rykte att Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam ska dela priset!
Hon skriver till Sophie Elkan om detta: "Det är som du säger inte roligt att hallstämplas som en andra klassens talang, då Sienkiewicz och Kipling har räknats som första klass."
Tanken på att dela med Heidenstam är motbjudande, bättre då att inte få det alls. Eller?
"Att åter helt visa ifrån mig 69 000 kr bara av stolthet, det vore väl inte rätt. Jag finge ju i så fall aldrig hela priset heller."
Stackars Selma Lagerlöf, hon våndas verkligen. Men samma dag kommer rekommenderat brev från Wirsén i Akademien. Hon slipper dela, och far i triumf till Augusta Lundin i Stockholm för att beställa silvergrå brokad, "ett ståtligt tyg, det blir nog bra".
Dessutom en dräkt i svart moaré med stenkolsgarnityr. Men först går Selma till tandläkaren:
"Doktorn trodde nog att han skulle hinna i denna vecka och den nästa. Två tänder drog han ut, därför att de sköto fram, en skall klippas av, ett par plomberas. Så skall det tas gipsavgjutning av munnen."
Brrr. Selma Lagerlöf hade tandläkarskräck, men att vara snygg på Nobelfesten var lika viktigt för 99 år sedan, som i år.
