”New kitchen worktop, never been used”.
Den engelska formuleringen i försäljningsgruppen på Facebook flimrar förbi och jag hajar till.
Det finns en välkänd myt om Hemingway som går ut på att han en gång deltog i ett vad där han påstod sig kunna skriva en hel roman med bara sex ord. Han vann – enligt myten – vadet med det sorgliga lilla minidramat ”For sale: baby shoes, never worn”. Annonsen som jag nu scrollat fram i något slags slappt försök att fördriva tiden på en spårvagn, ekar sorglustigt av Hemingways ord i en minst sagt annorlunda samtid. Annonsören skriver hur bänkskivorna kommit ihop med ett nyinstallerat kök som bara suttit uppe en natt för att sedan vid nya ägares tillträde bytas till ett annat.
I en annan annons på Blocket, säljer ett par ett nyköpt matsalsbord från Mio. Det är inget fel på bordet, försäkrar de, men det passar inte med mattan de också köpt.
I en inredningstidning för 29 kronor som man kan köpa med en kvällstidning, tipsas om en dagbädd – ett slags obekvämare soffa, avsedd att snarare drapera filtar på än använda – för femsiffrigt belopp.
Historiskt sett har överklass och adel alltid lagt pengar på sina hem. Rummen var de scener på vilka man uppträdde och för en lyckad föreställning krävdes omsorgsfull scenografi.
Övrig befolkning har fram tills det sena nittonhundratalet i stort haft outtalat, men nådigt tillstånd att skita blankt i vilket. Kanske kunde man glädjas åt att nån släkting dog så att man fick ta över en riktigt tjusig duk, men på det hela taget var inredning inte något folk slösade stora mängder tid eller pengar på. Förvisso sa min strävsamma farmor upprört ”vad ska ni ut och flänga för, som inte ens har riktiga mattor?” när mamma och pappa prioriterade en Greklandsresa framför att byta ut trasmattorna hemma någon gång på 1970-talet, men då får man betänka att hon ansåg att en matta, det var något man köpte en gång. Sedan hade man den, oavsett från vilket trendhåll vinden blåste.
Men nu har strålkastarna under en tyst kupp vidgat sina käglor från de rikas scener till att omfatta även det backstageområde vi andra tidigare levde tryggt på, och plötsligt drömmer vi var och varannan om terrazzohandfat ena stunden och skrynkliga linnetyger den andra och lägger den lilla lediga tid vi har på det oavlönade arbetet att ständigt styla om våra egna hem.
Och förlåt farmor, jag tycker om att köpa snittblommor och fina dukar, men samtidigt är jag övertygad om att det är hög tid att revoltera tillbaka för att återfå den frihet vi aldrig visste att vi hade. Avfölj hemstylingkontona på Instagram. Skända stillebenen. Vägra inreda. Svik marknaden. Ha det fult hemma.
