Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Mattias Berg är kulturjournalist och författare, arbetar på Sveriges Radio, där han under tio år också var kulturchef. ”Jag tror inte att jag har läst en så filosofisk, kunskapsspäckad och realistisk äventyrsroman sedan Umberto Ecos Rosens namn”, skriver Sinziana Ravini.

En djävulusiskt spännande, lysande debut

I Mattias Bergs debutroman skymmer underhållningsfaktorn aldrig bokens allvarsamma, politiska substans. Dödens triumf bör prisas högt, skriver Sinziana Ravini.

Bok

Mattias Berg
Dödens Triumf
Natur och Kultur

I Pieter Bruegels profetiska målning Dödens triumf från 1500-talet, råder en nukleär undergångsstämning. Träden är kala och en gul hinna ligger över det karga landskapet. I bildens högra hörn håller ett par skelett på att fösa de sista överlevarna, dödskallar och människolik in i ett tågliknande fordon på väg mot den ultimata förintelsen. Det är i den här makabra bilden av mänsklighetens självutplåning, ett vidunder som äter sig själv, som Mattias Berg hämtar näring i sin första skönlitterära roman – Dödens triumf.
Romanen kretsar kring Erasmus, mannen med kärnvapenkoderna, den amerikanske presidentens mest trogne tjänare, som alltid står några meter ifrån honom under statsbesöken, med den ödesdigra väskan i sin hand. Men en dag, under ett statsbesök i Stockholm, får Erasmus i uppdrag från sin högsta befälhavare att rymma och ta väskan med sig. En kedjereaktion av ofattbara händelser sätts igång och vi får följa Erasmus strapatsliknande sicksackande mellan ett underjordiskt laboratorium i Stockholm, ishotell i Kiruna, isolerade skogsstugor i Belgien, klaustrofobiska skidresor, förhörskammare i Washington D C och kommandocentraler i Sicilien.


Erasmus, som är en före detta forskare i moralfilosofi, har alltid närt en hemlig dröm om att utlösa atombomben, och nu när hans närmaste chef och kollegor deserterat från makten med syfte att göra just detta, befinner han sig i ett euforiskt domedagsrus utan dess like. För vad kan vara mer mäktigt, än att förinta världen, en gång för alla? Tänk att få sätta punkt för hela mänsklighetens historia!


Erasmus lotsas in i en spegelvärld, där han så småningom själv börjar dra i trådarna. Han är ute efter den definitiva formeln som kan göra slut på allt, vätebomben, som är ett termonukleärt vapen som imiterar solens fusionsprocesser. Erasmus är inget mindre än pudelns kärna (Goethes täcknamn för djävulen), en äkta psykopat som lider av ”domedagssyndromet”, en överjordisk hybris utan några som helst känslor för varken sin omedelbara omgivning eller världen i stort. Men varför vill han att världen skall gå under? Den verkliga ondskan känner inte till några enkla orsaksband och ibland kan goda handlingar tjäna onda syften, som till exempel Einsteins historieavgörande uppfinning. På senare år har man upptäckt att Hitler var i görningen med att skapa en uranbomb, som skulle ge honom det ultimata världsherraväldet. Det var det han menade med sin futuristiska ruinromantik, hans dröm om att skapa ”ruiner för framtiden”.


Även Lise Meitner, kvinnan bakom atombomben, har spelat en avgörande roll i historien. I romanen söker en av dubbelagenterna upp henne på dödsbädden för att försöka få ur henne den avgörande pusselbiten. Graalen. De vises sten. Koden till den tredje generationens atomvapen. Agenten får då nyckeln till hennes underjordiska laboratorium i Kiruna samt en liten märklig ask. Meitners sista önskan är att dessa skall kastas i domedagsbergets käftar, så att mänskligheten kan leva vidare i fred. Men dubbelagenten har förstås en annan agenda.


Dödens triumf är en djävulusiskt spännande och skrämmande historia, en domedagsprofetisk symfoni över vår tid här och nu, för ingen har väl missat USA:s och Rysslands upptrappning av atombomber och missiler världen över. Romanens huvudkaraktärer får vår tids terrorister att verka som snälla söndagsbarn. Här talas det om förintelse av städer, kontinent, jordens ozonlager och även sabotage av övriga delar i universum. Jag tror inte att jag har läst en så filosofisk, kunskapsspäckad och realistisk äventyrsroman sedan Umberto Ecos Rosens namn. Och jag kan inte annat än hoppas att den kommer prisas som den förtjänar. För underhållningsfaktorn, som ibland får mig att tänka på Mission Impossible och andra actionfilmer, skymmer aldrig bokens allvarsamma, politiska substans.


Boken kryllar också av essäistiska betraktelser över Demokritos, Lucretius, Giordano Bruno, Descartes. Berg drar också intressanta paralleller mellan kärnvapen och kärnfamiljens upplösning, mellan fredsaktivister och terrorister, men också mellan konstnärer från olika tider, som har en sak gemensamt: en handfallen skildring av en värld som står i lågor.

Och vad är det stora budskapet? Att vår tids terrorbalans inte längre handlar om jämvikt mellan stater och politiska ideologier, utan den inre jämvikten. Vår tids krig utspelar sig inom människan. Alla de individer som kommer tillräckligt nära kärnvapen systemet. Och hur kan vi överhuvudtaget lita på dessa individer? Det räcker att titta på Obama själv, skulle jag vilja säga, som tidigare i år åkte till Hiroshima, för att låta överlevare gråta på hans axel. Han höll då ett uppmärksammat tal om vikten av nukleär nedtrappning, för att i nästa stund beställa en rad nya missiler som placerades i Rumänien, med sikte på Mellanöstern. Vad skulle hända om de riktades mot Ryssland? Och vad skulle hända om Saudiarabien fick nukleära vapen? För att inte tala om vad som skulle hända med världspolitiken om en sådan som Donald Trump blev USA:s näste president. Skulle inte en allians med Ryssland i hopp om att utplåna Mellanöstern vara ett tänkbart scenario, med tanke på hur mycket han har smickrat Putin och hackat på muslimerna? Tanken svindlar, och historiens vingar flaxar häftigt på var och varannan sida i Mattias Bergs lysande roman, där slutet är allt annat än väntat.


Den bläckfiskliknande kampen om mänsklighetens framtid, där allierade förvandlas till fiender och fiender till allierade, är fortfarande oavgjord. Den hänger mer än någonsin på en skör tråd. För som han skriver: ”Det finns människor som förändrar världen. Världar som förändrar människor. Ett fåtal personer som kan förändra både världar och människor. Och än färre, kanske bara en handfull, som på ett avgörande sätt förändrar själva relationen mellan människa och värld”.


Det finns en fråga som lämnas obesvarad boken igenom, även om den ställs med jämna mellanrum: Vad är det som gör att vår civilisations förnämsta elit så medvetet skapar sin egen motsats? Det är en fråga som helt klart väcker nya frågor. Min omedelbara fråga, är: Bör vi gå tillbaks till Freud? Kan alla krig förklaras utifrån en uppdämd sexuell frustration? Teorin är helt klar applicerbar på Mattias Bergs roman, för sex är så gott som obefintligt i romanen.


Men teorin håller inte när vi kommer till Napoleon och andra makthungriga herrar som lyckades skapa en perfekt balans mellan eros och thanatos, sexuellt begär och dödsdrift. Nej, om det är något vi behöver, så är det en ny Freud som kan ge oss nya verktyg. Vår framtid kommer att avgöras på divanen. Det är där vi kan finna lösningen på alla våra problem, den moraliska kompassen, inse våra begränsningar, men det är också där vi kan gå förlorade, i jakt på den verkliga Graalen – vårt undermedvetna.
skönlitterär debut.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.