Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
"Det blev en kall sommar. Mina knän värker, jag vaknar om natten, linkar upp och gräver fram värktabletterna." Poeten Channa Riedel sätter punkt för sommaren med en essä om kroppens begränsningar. Bild: Mia Höglund

Channa Riedel: En dag ska den här kroppen springa

"Jag vet inte varför jag den här sommaren blivit så upptagen av min kropp och dess begränsningar." Channa Riedel skriver om sjukdomen och vem som bestämmer priset för liv.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det blev sommar och vi drömmer. I mina drömmar springer jag alltid bort från något eller älskar någon häftigt. Det är lika chockartat och befriande att vakna, varje gång. Vi drömmer och sommaren är kall. Det blev en kall sommar. Mina knän värker, jag vaknar om natten, linkar upp och gräver fram värktabletterna. En axel sitter löst, nacken, ryggen. Det strålar ut mot ben och armar. Min sjukgymnast är hoppfull, jag är nitisk. En dag ska den här kroppen bära mig. En dag ska den här kroppen springa. Mot något eller från något. Den här kroppen ska bära, den måste bära.

Vi väntar på min systerdotters ankomst. Min syster rullar bollar och gör små glasspinnar av upptinade bär och yoghurt. En dadel ska hon få. Vår belöning när hennes blick lyser vid smaken av det söta. Som vi väntar på att Liten ska komma. Så kom då, Liten, vi ska leka med spadar och i lekstugan. Hon saknar sin mamma. En vecka har de varit ifrån varandra, det är rekord. Vi skojar om att hon inte kan förstå att hennes mamma älskar henne gränslöst men samtidigt njuter av att vara sin egen en vecka, sova till tolv, dricka kaffe länge länge. Min syster frågar om jag förstår att vår mamma ibland tycker det är skönt att vara ensam, utan oss. Den här nästan sjuka bilden av kärlek. Du bär mig, du bär mig varje dag, du bär mig och du tröttnar aldrig. Jag vet att det där inte är sant men mamma du bär mig varje dag. Du bär mig när mina knän väcker mig, du bär mig när jag med gråten i halsen ringer och berättar att jag skällde ut rassetanten som jobbar på Hemköp. Du bär mig genom nassetåg och cystor som spricker. Du bär mig genom blodsockerfall och omätbart höga värden.

Den här nästan sjuka bilden av kärlek. Du bär mig, du bär mig varje dag, du bär mig och du tröttnar aldrig.

Om du kunde bära mig genom samtal med människor som på fullaste allvar planerar att skaffa privata sjukförsäkringar åt sig själva och sina barn. Jag känner en maktlöshet när nästa läkartid inte ens går att boka in därför att läkarens schema är så fullbokat, eller diabetessköterskorna en efter en går in i väggen men det är inte samma maktlöshet som de här människorna tror sig känna när de inte omedelbart får träffa en läkare när deras barn drabbats av lite feber eller magsjuka. Mamma om du kunde bära mig genom dessa samtal så jag slapp gräva ned mina naglar i handflatan och i ett inåtgående vrål skrika och vad ska vi göra som inte har råd med privata sjukförsäkringar men är kroniskt sjuka och beroende av att den landstingsägda vården fungerar? Höj era röster i stället för att öppna era plånböcker.

LÄS MER: Jag ber med mina fötter

Mamma, du har gjort mig så sentimental. Eller är det du som gjort mig tuff ibland så att jag ställer mig upp och skriker och pappa som gett mig ängsligheten efteråt, osäkerheten i om det var värt det, om jag kommer få en smäll tillbaka, om någon vet var jag bor. Mamma, bär du mig genom samtalen med de som säger att de förbereder sig inför klimatkatastrofen och jordens undergång? De som vill flytta ut på landet och bli självförsörjande. De som ska odla gröna växter till smärtstillande och rena sitt vatten i små glittrande skålar. Bär mig genom samtalen om peak oil när någon säger att hon är orolig för hur läkemedelsindustrin ska klara sig utan fossila bränslen, hur den ska klara av att producera de läkemedel hon troligen kommer att behöva när hon blir äldre. Mamma, bär mig genom hugget i magen när jag inser att mina mediciner är livsuppehållande och mitt insulin färdats många mil för att komma till min kropp och mina celler. Mängden plast som omger och utgör alla mina blodsockermätare, sensorer, pennor. Vem ska avgöra vilka mediciner som är viktigast?

Jag lyssnar på P3 Dystopia. De talar om olika former av våld och förstörelse som människor utövar mot varandra och mot naturen. De målar upp mardrömsscenarion om världar där inga fåglar längre finns och bara A-barnen har rätt till riktig näringsrik mat. Det är omskakande med berättelser om undergången utan några ljusbärande sidospår. Jag vet inte om vi behöver gå till dystopin för att känna rädsla. Den som har allt kanske behöver föreställa sig hur det skulle vara om alla slutligen förlorade allting, först då blir det möjligt att skakas om och se på sin kropp som dödlig.

Mamma, bär mig genom hugget i magen när jag inser att mina mediciner är livsuppehållande och mitt insulin färdats många mil för att komma till min kropp och mina celler. Mängden plast som omger och utgör alla mina blodsockermätare, sensorer, pennor.

Jag vet inte varför jag den här sommaren blivit så upptagen av min kropp och dess begränsningar. Kanske är det all tid utomhus, att bada och sitta på gräsplättar och på släta klippor. Kroppen som ska kränga och svänga och när den gör ont och när blodsockret sjunker efter sprit och nattpromenader. Det är en så skör grej att ha ett organ som inte fungerar, en liten klar vätska som tillverkas och förpackas någonstans som ska livnära ett helt blodomlopp.

Channa Riedel. Bild: Mia Höglund
Channa Riedel. Bild: Mia Höglund

Jag läser Tiffany Stanleys reportage i Washington Post Magazine om läkemedelsindustrin, insulinmarknaden och de många dödsfallen i USA till följd av att människor med diabetes inte haft råd att köpa tillräckligt med insulin. Tre stora läkemedelsföretag dominerar världsmarknaden och priset för insulin – ett 100 år gammalt patent – är skyhögt och fortsätter att stiga. Under det senaste decenniet har priset i USA tredubblats. Skillnaden mellan produktionskostnaden för en årsförbrukning av insulin jämfört med vad samma mängd kostar privatpersoner och sjukvården att köpa in är hisnande. Den som inte har råd att betala för sin medicin dör, det är inte svårare än så.

Jag förväntar mig inte att mina uttag ska fortsätta vara hundra procent subventionerade. I olika diabetesforum förs det oroliga samtal där många verkar rörande överens om att vi inte längre kan ta detta för givet, särskilt eftersom det i en statlig utredning från 2018 framgår att flera utredare menar att varken insulin eller hjälpmedel längre ska vara helt kostnadsfritt. I samma fb-grupper efterlyser folk ofta hjälpmedel eller insulin, för att de råkat åka ifrån sina egna förråd eller för att uttagen plötsligt tog slut. Än så länge aldrig för att de inte har råd.

LÄS MER: Hynek Pallas: Amazonas har alltid varit kuliss åt vita guldjägare

Jag tittar på min systerdotter genom telefonens videochatt och känner en ljummen lycka över att hon är frisk, att hon för närvarande är mindre beroende av en gynnsam fördelningspolitik, med eller utan naturens kollaps.

Mamma, katastrofen har varit här så länge, även om jag fram tills nyligen trodde att du kunde spä ut allt det onda, även min sjukdom. Det brinner i skogarna i Amazonas. Vem hade kunnat tro det, denna kalla sommar. Jag ligger på min säng efter jobbet, en envis förkylning täpper till hela huvudet. Det är höst nu och drömmarna annorlunda. De stör mig mer nu, de dåliga drömmarna. Det finns inte längre någon försoning i de dagar som följer på andfådda nätter.

Mamma, jag ringer och du bär mig från läkarbesök och till blodprovet. Du berättar att min systerdotter ätit kyckling tills magen blev alldeles full och jag längtar hem.