Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst i Stora börssalen i Börshuset i Stockholm på torsdagen. Bild: Henrik Montgomery/TT
Svenska Akademiens årliga högtidssammankomst i Stora börssalen i Börshuset i Stockholm på torsdagen. Bild: Henrik Montgomery/TT

Björn Werner: En bredsida mot Sara Danius

"Ett hoppfullt steg i rätt riktning". GP:s kulturchef Björn Werner skriver om Svenska Akademiens högtidssammankomst. En kväll som enligt honom ägnades åt verksamhetens kärnvärden istället för skandalerna som plågat institutionen under 2018.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Sju män med kalufser skiftande från gråsprängda till snövita passerade med tillkämpat raka ryggar genom den fullsatta Börssalen i Gamla Stan. Nickade i vördnad, spelad eller inte, inför en inte helt engagerad Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia och tog plats vid det stearinljusbeprydda bordet avsett för arton. En nidbild av en antikverad patriarkal envishet.

Självtvivlet svepte över mig. Under året har jag löpande försvarat vikten av Akademiens integritet och funktion och uttalat mig skeptiskt om både Sara Danius ledarskapsförmåga och Horace Engdahls kullerbyttor i pressen. Men jag har gjort det på avstånd. Här, på plats, kändes det annorlunda. Hade jag stirrat mig blind på idén och inte förstått situationens allvar?

LÄS MER: Bra att Sara Danius valde att lämna

Nej. Man ska inte döma boken efter omslaget. Kvällen skulle komma att bli en värdig uppvisning i Akademiens faktiska kärnvärden. Värden som har mycket litet med den solkiga mediala show av personliga vendettor och stjärnglanstörst som både en och annan f.d. ständig sekreterare ägnat sig åt under det gångna året.

De kunde istället jaga sina egna harar – i ödemarken.

Akademiens tillfälliga direktör Jesper Svenbro satte tonen direkt. Med en förtrogenhet för det antika som bara en lång livstid av studier kan ge drog han en silvertråd från Akademiens uppgift hela vägen tillbaka till Platons första akademi. Han påminde genom den församlingen om institutionens unika och viktiga roll för svenskt språk och kulturliv: vidmakthållandet av läsarkompetensen – värnandet om den rättvisa tillägnelsen av texten.

Så fortsatte kvällen. Långt från inrökt solkighet vädrades genuin vilja till förnyelse från alla talare. De nyinvalda ledamöterna Mats Malm och Jila Mossaed markerade mot kvinnlig underordning och mot Akademiens gamla ställningstagande i Rushdieaffären. Anders Olsson underströk självmedvetet att den plötsligt mycket låga representationen av kvinnor i Akademien skulle åtgärdas.

LÄS MER: Public service borde låta Horace Engdahl tala till punkt

Inte ens minken bland hermelinerna, den invalde juristen Eric M Runesson, framstod som den trojanska häst från Nobelstiftelsen han antytts vara. Med en skarp pik mot alla som valt att sätta egen ära framför verksamhetens bästa lät han hälsa att stora egon inte passar när viktigare mål ska uppnås och ett anseende måste bevaras. De kunde istället jaga sina egna harar – i ödemarken.

En uppmaning till den för kvällen kungligt tystade Horace, knappt en stol bort från honom, om att sluta uttala sig taktlöst på ett sätt som skadar istället för att göra nytta? Säkert. En ordentlig bredsida mot Sara Danius rubrikskapande solospelande långt utanför huset? Absolut. Men framförallt fullkomligt korrekt. Precis som alla andra organisationer, från fotbollslag till Svenska Akademien, är styrkan aldrig de individuella medlemmarna. Att uppdraget fullföljs gemensamt är allt.

LÄS MER: Sara Danius ser inte sitt eget ansvar

När Anders Olsson tackade medarbetarna på Akademiens sekretariat som anonymt framhärdat och sedan lät namnen på årets stipendiater flöda var det ett iscensättande av hur viktig Akademien är för svenskt kulturliv. Bortom skandaler och korruption finns en institution som är väl värd att bevara, lett av kompetenta och seriösa ledamöter. Årets högtidssammankomst var därför ett hoppfullt steg i rätt riktning.