Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Albert Bonniers förslag/Lisa Thanner

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"En bok som både upprör och berör"

Monika Tunbäck-Hanson tycker att Augustpris-juryn har hittat en värdig vinnare i Linnea Axelsson.
– Det är en av de böcker som har berört mig mest under den här säsongen, säger Monika Tunbäck-Hanson.

Under måndagskvällen stod det klart att Linnea Axelsson hade vunnit 2018 års Augustpris för årets skönlitterära bok. Hon vann för Ædnan, en samisk släktkrönika om politiskt förtryck och stolthet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: Augustpriset till Linnea Axelsson för Ædnan

Monika Tunbäck-Hanson, som recenserade boken, påpekar att det är ett ovanligt val.

– Det är ett epos. En berättande dikt, där hon lyckas berätta både det som syns och känslan hon har för det som hon berättar. Hon har inte skrivit en roman från A till Ö. Det är en kombination mellan dikt och prosa. Och så är det väldigt vackert också, säger hon.

Just det vackra är en stor del av upplevelsen när man läser Ædnan menar Monika Tunbäck-Hanson. Utöver språket märks det också i den visuella uppenbarelsen. Boken är 760 sidor lång. Ofta är sidorna helt vita med bara några korta, centrerade rader text. På ett sätt för det tankarna till berättelsen scener.

Ett epos som drivs av vrede och kärlek

Men det är ändå historiens innehåll som är det viktiga. GP:s recensent blir både upprörd och rörd när hon läser om upprivande historia.

– Det är ett epos som drivs av vrede mot vad svenskar har gjort mot samer. Samtidigt drivs det med stor kärlek till samerna, det storslagna landskapet och sättet att leva.

LÄS MER: Beundransvärt epos om samisk historia

Monika Tunbäck-Hanson ser kopplingar till Amanda Kernells hyllade film Sameblod. Båda lyfter de en historia som hon menar allt för länge har varit fördold. Genom att ha sett Sameblod blir vreden och detaljerna i Ædnan också tydligare.

I sin recension lyfter hon exempelvis ett stycke om Karesuando kyrkby, vintern 1920, som hon ser som ett av eposets starkaste:

"Svenskens fingrar/i hela min mun/ Kläderna spridda på golvet/ och längre ner Med hårda redskap/ mätte han mig och så beskriver texten hur dessa skriftlärda män, småskrattande och med rynkade näsor, gick igenom henne och hon ser en figur ta form på pappret Jag förstod att en /kortväxt typ/ tog gestalt/på deras papper. /Med kungligt bläck/tecknades/det rasdjuret… Och skammen/slog rot i mig."

– Det är en otrolig historia. Så som Sverige har behandlat samerna är väldigt upprörande, konstaterar Monika Tunbäck-Hanson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.