Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

En av våra stora litterära sanningssägare

Birgitta Stenberg var en överlevare. Gång på gång övervann hon dödens och den kulturella offentlighetens destruktiva krafter och kom igen. Med henne kommer vi att sakna en kraftfull människa och en av våra stora litterära sanningssägare.

Hon var en av de unga människor med litterära ambitioner som gav sig ut i Europa efter andra världskriget för att söka den nya människan. Kroppen var hennes redskap. Det var också hennes totala öppenhet och beredskap att utsätta sig för allt. Hon skulle berätta om det i den självbiografiska romanen Kärlek i Europa trettio år senare, men då hade hon redan en lång författarkarriär bakom sig.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Birgitta Stenberg fick åtminstone tre stora litterära genombrott. Hon upptäcktes och försvann, upptäcktes och försvann för att slutligen placera sig på den litterära scenen för gott.

Det första genombrottet ägde rum med debuten Mikael och poeten 1956. Det är en förtäckt beskrivning av hennes roll i Keijne-affären och relationen till den store modernistiske poeten Paul Andersson. Den senare hade hon träffat i Paris på 1950-talet och man skulle kunna säga att han blev hennes musa. Han finns där som en lockande Pan-figur i hela hennes tidigare författarskap. På gott och på ont. Han öppnade dörren till den litterära världen för henne, men plockade samtidigt av henne det han kunde av pengar och tjänster, och framför allt tog han henne in i ett drogmissbruk, som så när hade kostat henne livet.

Med böcker som Chans, Våldgästen, De frånvända och Rapport gav hon oss under 60-talet en rad brännande berättelser från den kriminella världen och ett droghelvete som i hög grad var självupplevt. Det innebar ett nytt litterärt genombrott. Men av tveeggad sort. Läst och uppskattad blev hon samtidigt avförd från den höglitterära scen hon besteg med debutromanen.

Det var med den raka och självutgivande självbiografiska Kärlek i Europa, 1981, hon skulle få sitt tredje och definitiva genombrott. Den och de två följande delarna av självbiografin, Apelsinmannen och Spanska trappan, 1983 respektive 1987, är hennes mästerverk. Här berättar hon historien från Mikael och poeten på nytt men oförtäckt, med namns nämnande och med en genombrytande litterär kraft. De var som gjorda för att filmatiseras, vilket de också blev.

Sent i livet, efter en rad romaner, barnböcker, rapporter och tv-serier, Birgitta Stenberg var otroligt produktiv, återvände hon till det självbiografiska berättandet med Alla vilda, där hon berättar om sina lesbiska kärleksäventyr. I sin sista roman Eldar och liv ger hon ett ömsint porträtt av den i de tidigare självbiografiska romanerna så hatade modern.

Stenbergs författarskap är omfattande på många sätt. Lika orädd som hon var som person var hon i sitt litterära projekt. Hon väjde aldrig för de obehagliga sanningarna eller sina egna omvärderingar av sina tidigare sanningar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.