Vid gångbron över Themsen i London möts jag av glada fågelskådare. Tubkikarna riktas mot en knappt urskiljbar fläck vid toppen av Tate Moderns massiva, 99 meter höga skorsten. För första gången i mitt liv får jag med egna ögon se världens snabbaste jägare, pilgrimsfalken, som här mitt i den brusande jättestaden har skaffat en bas för sina halsbrytande jaktövningar.
Uppe i själva museet har en skörare fågel slagit sig ner; fram till 9 oktober finns här en utställning med Frida Kahlos konst. Efter årtionden av näst intill anonymitet återupptäcktes hon på 1980-talet och har idag, som ett slags kvinnlig Che Guevara, blivit till ett varumärke och finns som kylskåpsmagnet, i Volvoreklam, som frimärke i det USA hon avskydde, ja till och med som kokbok ...
Utställningen som är mäkta populär - jag får tränga mig fram till en del av verken - fortsätter bygget av ikonen Frida Kahlo. Anslagen tolkar tvärsäkert målningarnas symbolik, in till placeringen av minsta grönsak i hennes stilleben. Hennes många självporträtt ser just ut som ikoner - orörliga och idealiserade, vackra masker för att hålla de inre plågorna i schack. Den mångdubbelt lidande men starka och vackra konstnären är den bild som vårdas av Kahloindustrin.
Idag börjar den idealiserade bilden krackelera. En doktorsavhandling av Eva Zetterman ifrågasätter till exempel mycket av det stoff som myten om Kahlo byggts av. En del av de otaliga operationer hon genomgick långt efter den traumatiska bussolyckan kan ha var onödiga, ja till och med varit en del i ett psykologiskt spel med hennes uppburne och notoriskt otrogne man, Diego Rivera. Även kring de traumatiska missfallen och steriliteten - motiv i flera av de tyngsta och mest drabbande målningarna - har frågetecken rests. Eftersom aborter var illegala i såväl USA som Mexiko maskerades de som missfall eller motiverades medicinskt. Av detta mer komplicerade, men inte så rena, lidande syns inget i utställningen. Inte heller av hennes föga smickrande politiska utveckling. Att hon efter brottet med Trotskij började hylla Stalin antyds bara som en okommenterad bild av den senare i en större målning.
Att göra Kahlos konst till en enkel avbild av hennes eget fysiska lidande och väja för allt som komplicerar bilden förringar både personen och konstverken. Mycket av det hon gjort är ändå tillräckligt banbrytande och står mer än väl för sig självt.
