En 16-åring har plats att växa här

Sextonåriga Anja Haugen är tacksam för att hon bor i Göteborg – på en plats där det finns ett utrymme för henne att växa upp och uttrycka sig, en stad som hon aldrig haft chansen att tröttna på.

ANNONS
|

Jag har bott i Göteborg i hela mitt liv och jag har aldrig funderat särskilt mycket på vad det innebär. De saker och de platser som tillhör staden har jag alltid sett som självklara. Slottsskogen, där jag som liten tillbringade helgerna i solen med mina föräldrar och numera går till med mina vänner på kvällarna. Nordstan, dit jag tidigare väldigt motsträvigt följde med min mamma och nu tvärtom gärna går till med någon kompis för att göra slut på alla mina pengar. Scandinavium, där jag såg min första konsert med pappa och nu i höstas såg Håkan Hellström med några vänner. De mängder av museer och bibliotek som under hela min uppväxt skapat ett intresse för att lära. Alla dessa platser som alltid varit så nära och tillgängliga och gjort att jag aldrig känt att något saknas här. Platser som jag både nu och då har kunnat söka mig till även om mina intressen har förändrats med åldern.

ANNONS

När jag försöker föreställa mig hur det är att inte känna så, och att tvärtom ogilla platsen man bor på, tänker jag på filmen Fucking Åmål och huvudpersonernas desperata längtan bort, till något större och bättre. Innan jag såg den hade jag knappt funderat på hur det skulle vara att bo i en mindre stad och den fick mig nog att känna någon slags tacksamhet för att jag inte bor på ett ställe som verkar ligga i utkanten av världen där ingenting händer. Tacksamhet för att jag bor på en plats där det finns ett utrymme för mig att växa upp och uttrycka mig, och för att jag har allt jag behöver just där jag är oavsett om jag är sex eller sexton år. Tacksamhet över att jag aldrig haft chansen att tröttna på Göteborg, eftersom det är tillräckligt stort för att jag fortfarande efter så många år bara sett en bråkdel av staden och upptäcker nya platser hela tiden.

Den tacksamhet jag känner över att bo i centrum blev ännu större en gång när jag pratade med några i min egen ålder som bor en bit utanför Göteborg. De sa att de knappt kände några som kom från något annat land än Sverige och att nästan alla på deras skola var uppväxta här och hade föräldrar som också var det. Jag, som alltid bott i Linné, har svårt att föreställa mig det. I alla klasser jag gått har en stor del, ibland mer än hälften, varit födda i ett annat land eller haft föräldrar som varit det. Jag har alltid haft vänner från många olika kulturer och länder. Jag har svårt att se hur man annars ska kunna lära sig att förstå andra människor.

ANNONS

Att det bor så många olika människor här medför nog också en större frihet och acceptans gällande andra saker. Jag tror definitivt att det är lättare att få möjlighet att uttrycka sig och få vara den man vill vara i en stor stad. Naturligtvis finns det fortfarande fördomar och svårigheter, men jag skulle tro att det är ännu svårare i mindre städer där man inte är en i myllret på samma sätt och där det finns färre människor som liknar en själv. Det har nog stor betydelse när man växer upp, både för att man för sin egen del ska kunna vara sig själv men även för att man ska ha mindre fördomar mot andra människor. När jag var liten minns jag att jag ofta såg en äldre man i området där jag bor som alltid bar kjol, men jag som ännu inte förstod samhällets normer såg inte det som något konstigt alls.

Det är därför jag tycker så mycket om att bo här. Mångfalden av människor och platser som alla har något eget att erbjuda och berätta om, det som gör att alla har en plats här oavsett vem man är och var man kommer ifrån. Det faktum att jag som sextonåring har allt jag behöver här. Mängderna av folkfyllda caféer i Haga och längs Linnégatan, alla klädaffärer i Nordstan, arenorna där världskändisar spelar, de många ungdomsföreningarna, de oändliga valmöjligheterna gällande gymnasieskolor, Way Out West så nära lägenheten att jag på fem minuter kan gå hem och byta outfit mellan två konserter. Jag saknar ingenting.

ANNONS

Visst finns det ändå stunder då jag längtar bort. Jag tror att många i min ålder gör det. Många fascineras ju av det amerikanska till exempel, bilden man har av allt det där storslagna och lyxiga med världskändisar, palmer och Starbucks i varje gathörn. Det är svårt att inte drömma om sådant en grå höstdag i Göteborg när jag skyndar mig till skolan för att komma ifrån regnet som piskar mig i ansiktet. Men andra gånger, när jag sitter på något fik på Linnégatan med mina vänner och suckar över alla läxor till ljudet av spårvagnarna som rullar förbi utanför, slår det mig att om jag inte får sitta på någon Starbucks i Los Angeles, då är jag ändå rätt nöjd med att sitta på Kastello i Göteborg.

Anja Haugen

Bor i Linné med mina föräldrar och en trettonårig syster.

Har precis gått ut nian på Nordhemsskolan och ska i höst börja läsa samhällslinjen på ett gymnasium på Hisingen.

I framtiden skulle jag helst vilja jobba med något kreativt yrke där jag får måla eller skriva.

ANNONS