Emma Cline skildrar sekten inifrån

Malin Lindroth har läst Flickorna. En osedvanligt observant debutroman om makt och våld.

ANNONS
|

Emma Clines debutroman är en närstudie av makt och våld, så rik och observant att det är omöjligt att prata om Trasiga Flickor som ett ansiktslöst kollektiv, skriver Malin Lindroth.

I efterskott, när historien om övergrepp berättas, är det sällan någon tvekan om vem som äger berättelsen. Kapten Klänning, Phillip Garrido, Josef Fritzl är namn som kan väcka avsky. Men de är också män vars bevekelsegrunder ständigt är föremål för analys och brett uppslagna artiklar. ”Psykolgiska gåtor.” Den gåta som bor i en flicka som kanske delar sin tid mellan skola och prostitution, eller mördar på kommando, hör vi desto mindre om.

ANNONS

Om Emma Cline hade följt detta standardrecept hade hennes debutroman handlat om sektledaren, Charles Manson-karismatisk, gåtfull, farlig, komplex – och hans homogena följe av Trasiga Flickor. Nu gör hon istället en snygg rockad: sektledaren Russell – en fiktionaliserad Manson får kliva ur rampljuset och röra sig i periferin. Fram träder i stället flickorna som lever i Russells sekt. Resultatet är en närstudie av makt och våld, så rik och observant att det är omöjligt att prata om Trasiga Flickor som ett ansiktslöst kollektiv.

Romanen utspelar sig i två tider. I nutiden finns Evie Boyd, en medelålders kvinna som lever med sommaren 1969 som en tickande bomb i livsbagaget. Som fjortonåring kom hon att snudda vid ett sektmord. När en nutida tonårsflicka, Sasha, dyker upp i sällskap med sonen till en vän får hon skäl att minnas den ensamhet, frustration och framförallt förälskelse som ledde henne dit.

Minnet är lika brutalt som det är sagoskimrande. Som flicka i Petaluma i sextiotalets Kalifornien lever Evie som upptryckt i hörn. Den frånskilda mamman jagar kärleken på lite sorgliga dejter och överallt finns pojkarna med sina skämt och anspråk. När en grupp vildsinta flickor en dag dyker upp i parken och fiskar upp mat ur containern blir Evie som förtrollad och särskilt då av hon som blottar bröstet: nittonåriga Suzanne.

ANNONS

Med sitt vilda, provocerade sätt skär flickgänget ”en stig genom den vanliga världen”, blir ”hajar som bryter vattenytan”. Snart befinner sig Evie på sektens ranch, förälskad och obemärkt snärjd av han som pratar så vackert om egots upplösning och den kosmiska vinden.

En känsla av undertryckt våld finns hela tiden närvarande. Att växa upp som flicka i Emma Clines värld är att växa upp i en värld vars ständiga önskan är att sätta dig på plats, det gör den till rena träningslägret för en framtida sektmörderska. Som berättare är den vuxna Evie svindlande välformulerad och så exakt i ordvalet att var och varannan mening blir ett litet stilleben som jag måste beundra en stund.

Samtidigt har Cline just det eleganta driv i berättandet, som man så ofta finner hos amerikanska författare med akademisk examen i skrivkonst (Cline har en examen i kreativt skrivande från Columbiauniversitetet). Det finns de som har jämfört Cline med Zadie Smith. Själv tänker jag på en tidig Jayne Anne Phillips, som också visste hur man skriver fram skimret ur unga kvinnors smuts.

Därutöver har Cline en uppmärksamhet som hon vet att använda med samma lediga precision som en sushikock svingar kniven. Plötsligt kan hon fånga upp en detalj, en skiftning av en känsla, och hålla fram den i skarpt förklarande ljus. Njutningen är ”oroskantad”. Känslan av stark samhörighet, i bilen på väg till brottsplatsen, blandar sig med känslan av död. Ja, oavsett var smärtpunkterna ligger går de inte Clines öga förbi.

ANNONS

Att det är den vuxna Evie som berättar glömmer jag i långa stycken. Faktum är att ramberättelsen, som utspelar sig i nuet hänger lite löst i relation till resten av romanen. Vuxna Evie pratar om det förflutna som ett slukhål men jag har svårt att se hur sektlivet har format henne under livets gång och därmed faller lite av vuxenperspektivet.

Jag hade gärna sett att det förflutna var mer verksamt i nuet. Nu sker återblickandet istället från en punkt i tillvaron dit det förflutna inte riktigt når. Hur kommer det sig att denna skarpsinta berättare inte har dragit fler livsomstörtande slutsatser utifrån det som hände 1969? I munnen på den viljelösa kvinna jag möter på 2000-talet känns den slipade berättarrösten inte helt trovärdig.

Att Flickorna är en lysande debutroman, värd alla rosor och superlativ som den har fått ta emot finns ingen tvekan om. Med en fördjupad ramberättelse – eller ingen ramberättelse alls? – hade den varit ännu bättre.

ANNONS