Emanuel Karlsten: Vad händer bortom betalväggen?

När journalistik kostar pengar även på nätet uppstår nya problem, skriver Emanuel Karlsten. "För vad blir journalistiska mediers roll, när bara de som kan betala får tillgång till journalistiken?"

ANNONS
|

"Bra journalistik kostar pengar." Så motiverar Göteborgs-Postens chefredaktör Christofer Ahlqvist att den bästa journalistiken nu ska finnas bakom betalvägg. Han är inte ensam, nästan hela branschen har gått samma väg.

Men är man verkligen beredd på konsekvenserna?

Det är nästan komiskt. Samma dag som Göteborgs-Posten lanserar sin digitala prenumerationstjänst (som har betydligt bättre klang än “betalvägg”) kommer listan över dygnets mest delade artiklar i sociala medier. Där på plats tre ligger Dagens Nyheters artikel om “Kulturprofilen”, 18 kvinnor anklagar honom för övergrepp. Det är ett fantastiskt gräv, enastående och väl värt varje krona där den ligger bakom sin betalvägg. Men på fjärde plats över de mest delade artiklarna ligger samma artikel, med en ny adress. Någon har listat ut ett sätt att komma runt betalväggen. Och massorna har nu hittat och läst artikeln – helt gratis. Några timmar senare är gratiskopian mer delad än originalet.

ANNONS

Det är en perfekt illustration över vad som händer nu när tidningar vill ta betalt för sitt innehåll. Men vi återkommer till det. För det är viktigt att först se hur vi hamnat där vi är i dag. Det är en krokig väg, som mest har handlat om att hitta sin identitet. Vem är tidningen i en värld man inte längre kontrollerar?

Journalistik blev gratis online

I grunden är internet en dödsstöt mot den modell som möjliggjort att tidningen i över hundra år varit en ojämförligt god affär. I brist på nätverk mellan människor skapades tidningar där några få skribenter samlade upp de bästa berättelserna, tryckte, spred och kopplade samman människor. Det gav medier monopol och makt över vilka berättelser som nådde ut. Men med internet var det monopolet brutet.

Beslutet var då enkelt: Medier behövde finnas tillgängliga, bevisa att de var oumbärliga även här. Så man lät allmänheten läsa all dess journalistik – gratis. Det var viktigt för relevansen, men också logiskt utifrån att distributionskostnaden inte fanns: Inget tryck, papper, porto. Journalistiken skulle i stället finansieras via annonser. Det fungerade överlag dåligt, av flera skäl: Det var svårt att få med sig gamla annonsörer till nya plattformar, läsningen av digitala annonser var låg, priserna på en annons sjönk – även om exponeringen ökade.

ANNONS

Så här har det egentligen sett ut fram till nu. Det finns flera skäl till detta. Ett skäl är att innovationsgraden varit usel. Ett annat att ekonomin kring pappret varit fortsatt lönsam. Det har inneburit en svår balansgång för alla medier: Fokuserar man för mycket på nätet kanske det driver bort kunder och annonsörer från den papperstidning som är central för företagets ekonomi. Det skulle till och med kunna beskrivas som ett moment 22: All innovation gör att tidningen skjuter sig själv i foten, men utvecklas den inte är framtiden mest ett väntrum till döden.

Alternativet har varit att göra sig exklusiva, låsa in tillgången till texterna på nätet. Historiskt har det knappt funnits ett enda gott exempel på det. Tills nu.

Sedan något år tillbaka har globala och lokala tidningar för första gången framgångsrikt lyckats konvertera läsare till prenumeranter i historiskt hög utsträckning. Kanske handlar det om att vi generellt vant oss vid att mediekonsumtion på nätet kostar pengar. Vi betalar redan för Spotify, Netflix, Storytel och börjar acceptera en ny ordning.

Vilken roll får journalistiken nu?

Det har inneburit ett ljus i tunneln för journalistiska medier. För första gången finns en hållbar ekonomisk modell som, i alla fall teoretiskt, skulle göra att ekonomin går ihop.

ANNONS

Men här finns då nya problem. För vad blir journalistiska mediers roll, när bara de som kan betala får tillgång till journalistiken? Det är ju inget nytt, skulle någon invända, eftersom så alltid har varit fallet med papperstidningen. Men det var i en tid då papperstidningens distribution var dåtidens internet. I dag betalar vi redan för en internetanslutning och förväntar oss att vi med den blir sammankopplade med varandra, får del av och kan sprida berättelser och den information vi vill ha, när vi vill ha det. Journalistiska medier är inte längre vår distributionskanal, de är bara en leverantör i mängden på den stora distributören internet. Det är rimligt, men vad gör det med demokratin? Vad gör det med det offentliga samtalet? Vad gör det med den informerade medborgaren?

Dagstidningen som tidigare alltid upplevts som den centrala kanalen för information blir med inlåsning en lyxprodukt för dem som har råd att betala.

Den nya verklighet, där dagstidningar låser in sina artiklar, innebär därför att tidningen går från att vara allmänhetens informationskälla, till att bli nischprodukt. Och därmed kan ingen längre klaga på att allmänheten inte håller sig uppdaterad. Det är ju bara de som har råd eller lust att betala för en tidning som kan komma åt informationen.

ANNONS

Dagstidningen blir därmed vad magasinet var på 80-talet. En informationskälla som var viktig, men som bara de särskilt intresserade hade råd eller lust att betala för.

Även när magasinet skrev något viktigt, omskakande, fanns aldrig en förväntan av att “alla” skulle veta om det eller kunna referera till det. Viktig, säkert, men inte tillgänglig för samhället.

Identitetsutmaning

Detta är vad dagstidningen nu blir. Och detta är den identitetsutmaning man står inför.

Hur bra journalistik dagstidningen än gör blir de inte en del av allmänhetens stora samtal så länge deras information finns bakom en särskild betalvägg.

Vad kommer det skapa? Det är kanske det vi får se en vink av på onsdagens “mest delade”-lista. Att när det är tillräckligt bra, då kommer betalväggar inte spela någon roll. Då skärmdumpas den viktiga texten och sprids ändå. Då hittas en väg runt, för viktiga berättelser vill spridas, pratas, delas, nå de personer de behöver nå.

Att motverka det genom betalvägg är logiskt, givet den ekonomiska verklighet traditionella medier befinner sig i. Men det är också mot den natur internet och information bygger på.

Därför kanske man kan se betalväggen som ett tillfälligt stopp på vägen fram till en hållbar lösning. Där journalistiska medier hittar sin roll, sin identitet och sin väg framåt, utan att bli en produkt endast för de redan etablerade och upplysta i samhället.

ANNONS

Det är en demokratifråga och en framtidsfråga, där betalväggen inte kan vara slutstationen.

ANNONS