Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Emanuel Karlsten: Mer sopsortering än släkt och vänner

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är inte så att jag är miljöbov, men det känns som att någon har lurat mig med all denna sopsortering. Hur kan något vara så här outvecklat? I jul tror jag att jag tillbringat mer tid vid sopsorteringsstationer än med släkt och vänner. Tunt klädd och med allt kladdigare händer har jag studsat mellan containrar med underdimensionerade hål, bankat ner kartonger, julklappspapper och glöggflaskor.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Det är så märkligt alltihop. Det moderna samhället har effektiviserat mitt liv på alla tänkbara sätt: På varuhus öppnar dörrar av sig själv och rullande trappor skjutsar mig mellan våningar. Hemma finns tvättmaskin, diskmaskin och till och med äggkokare för att minimera all ansträngning. Om det inte skulle vara nog kan jag gå till Ica och köpa färdigkokta ägg, förstekta plättar eller kranvatten på flaska ifall jag inte skulle orka hälla upp det själv.

Så hur kan jag trots allt detta fortfarande lägga flera timmar varje år på att manuellt sortera in plast, papper och metall och kuve... NEJ! Inte kuvert i återvinningen – det är ju förbjudet.

Det är så djupt etablerat i vår kultur att det numera beskrivs som något typiskt svenskt. Midsommar, dalahästar – och sopsortering. Vi tar sopsortering på större allvar än någon annan nation. Jorden dör och om vi inte orkar med den lilla plastlock-i-rätt-containter-ansträngningen är vi också medansvariga.

Det är som ett moraltest på mänskligheten. Ingen kan säga nej, ingen kan ställa motkrav. För vaddå, gillar du inte miljön? Så därför fortsätter högavlönande, intellektuella och vanlisar från alla samhällsskikt att zombievandra till urnor och containtrar för att dutta med plastlock, kapsyler och chipspåsar (ska de förresten sorteras som metall eller plast?).

Sopsorteringen har nu hållit på i över 20 år, men istället för att utvecklas utmanas vår samarbetsvilja varje år. Efter kuvertförbudet kom kommunikén om att de små pluttarna i värmeljusen måste bort innan de sorteras. Varför? Tja, kanske förlorar vi en stjärna i sopsorteringsboken.

Det värsta med allt detta är den gnagande känslan av att det är meningslöst. Att allt ändå kommer omsorteras. För det räcker ju att någon idiot fyller hela papperscontainern med fönsterkuvert så är allt förlorat. Eller?

Kent Carlsson, vd på Förpacknings- och tidningsinsamlingen, menar att det inte är så. Jag ringde och frågade. Han menar också att det pågår utveckling. Robotar kan sortera bort det värsta, tillräckligt för att klara av de som sorterar fel. Men inte mer. Han tjatar om vår sopsorteringskultur, hur unik den är. “Vi ska vara rädda om den”. Ja ja. Jag är ingen miljöbov, jag kommer att fortsätta sortera. Jag vill bara veta att någon utveckling sker! Datorer gör så mycket onödigt, men här skulle de kunna göra riktig nytta! Rädda världen! Hur lång tid ska det ta? 20 år? 50?

Kent vet inte. Hundra? Han skrattar och lovar. Om hundra år ska vi slippa sopsortera manuellt. “Då är jag ändå död”, säger han.

Jag antar att han inte menar sopsorteringsdöden.