Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Emanuel Karlsten: Emanuel Karlsten: Det är inte farligt att träna yoga i skolan!

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Några kristna föräldrar lyckades nyligen stoppa yogakurser i en skola i småländska Rydaholm. Problemet? “Vi vet inte vad yogan kan öppna upp för”. Man tar sig för pannan. Att de orkar? Aldrig skulle de påstå att skolavslutningar i kyrkan “öppnar” för tyngre saker som ... kristendom. Yogan däremot!?

Det är lätt att raljera kring, och det har också många gjort den senaste tiden. Men när skämten lagt finns en inkonsekvens som skaver.

Det flesta är överens om att skolan ska vara sekulär, varken bekänna eller utöva religion. Därför bråkar vi varje skolavslutning om det är okej att fira i kyrkan. Är skolans närvaro i kyrkan tillräcklig för att den ska klassas som bekännande? Det är i alla fall tillräckligt bekännande för att muslimer ibland väljer att inte delta, liksom Jehovas vittnen hoppar över lucia-firanden.

Så hur är det med yogan?

Det råder inga tvivel om att yogan har sina rötter i andlighet och religion. Men den hurtbulle-yoga som utövas på Friskis och Svettis idag är inte i närheten av den meditativa förening i “Brahman” som den religiösa ritualen strävar efter. Rimligtvis är en extremt liten andel av svenska utövarna ens intresserade av den biten. Men så kan man ju säga om skolavslutningen i kyrkan också.

Hur många på skolavslutningen är intresserade av att få kontakt med Gud? Hela debatten om skolavslutningar i kyrkan handlar ju om att skolan ens befattar sig med en religiös kontext. Kyrkan har försökt kontra med att skala av så mycket av det religiösa som möjligt: Ingen predikan från prästen, inga sånger med Gud i texten och ibland behöver prästen kanske inte ens synas. Men det räcker att skolan är i en religiös lokal för att elever och föräldrar ska känna sig obekväma.

Det tycks många respektera och förstå. Men det är svårare att respektera kristna som blir obekväma av yoga. De får väl rycka upp sig och sluta vara så töntiga? Sluta se spöken i saker som till och med sekulariseringstvättats av Friskis?

Kanske är problemet varken skolavslutningar i kyrkan eller yoga under lektionstid, utan vår brist på förståelse för varandra. Och att skolan tycks vara så rädd för konflikter.

Därför är riksdagens förväntade beslut på onsdag efterlängtat. Då ska det klubbas igenom en ändring som tydliggör att skolavslutningar i kyrkan är tillåtet. Man kan tolka det som statens sätt att säga “skärp er” till landet rektorer. Att det finns en rad religiösa yttringar som inte längre behöver anses religiösa.

Skolavslutningen är inte konfessionell för att den hålls i en kyrka. Yogan är inte konfessionell för att den en gång varit och för vissa är en religiös ritual. Det är kultur, det är träning. Kristendomen tror inte att skolavslutningen i kyrkan är inkörsport till dopet, och hinduismen tror inte yogan är inkörsport till själens anslutning i Brahman. Det är bara två ibland religiösa uttryck som blivit viktiga i vår kultur.

Men kanske hjälper det oss att bli lite bjussigare mot varandra. Och hjälpa båda läger acceptera att skolan får rymma både sekulär yoga och sekulära avslutningar i kyrkan.