Vad ska samhället göra med internetvägrarna? Frågan är aktuell efter att Internetstiftelsen släppt sin årliga rapport, Svenskarna och internet. Där framgår att drygt fyra procent inte använder internet. Befolkningsmässigt rör det sig om ett helt Malmö som är offline.
Frågan är av större demokratisk betydelse än vad man kanske kan tro. För det är inte bara är nöjen och medier som kräver uppkoppling, utan även allt mer centrala delar av samhället; lokaltrafik, banker och myndigheter. Alla utgår från att medborgaren tillhör de dryga 96 procent av samhället som kan koppla upp sig. Som äger ett digitalt bank-id, eller har möjlighet att betala och utföra tjänster online.
LÄS MER:Emanuel Karlsten: När ska Pewdiepie börja behandlas som Bergman?
Hälften av internetvägrarna anger “inget intresse/inte användbart” som viktigaste skäl till att leva offline. Vilket måste innebära att dessa två procent av landets befolkning antingen lever under en sten, eller består av landets största surgubbar. Men hur mycket tålamod ska samhället ha för dem? Om nästan allt blivit så uppenbart mycket bättre och effektivare av denna digitalisering, hur länge ska vi då tvingas vänta på de sista bakåtsträvarna?
Snart är de borta. Sveriges nya minoritet, internetförlorarna.
Det är svårt att hitta en rättvis historisk jämförelse. Möjligtvis elektriciteten? Hur hanterade samhället de som vägrade el? Men det var aldrig så genomgripande eller berörde så många delar samtidigt. Det fanns alltid andra lösningar; gas, eller eld som kunde både värma och lysa upp. Inte heller medier går att jämföra med. TV påstods döda radio, men de levde båda parallellt. Digitaliseringens revolution är därför unik, allra mest för att utanförskapet är så brutalt tydligt. Det spelar ingen roll hur lite användning gruppen internetvägrare tycker att de har - det är uppenbart att deras vägran skapar utanförskap när de inte längre får samma tillgång till myndighets- och bankfunktioner som är fundamentala för varje medborgare.
Därför behöver vi se bortanför surgubben och förstå vilka de är: Nästan samtliga är äldre än 65 år. I åldersgruppen 76+ är hela 30 procent av svenskarna internetvägrare. Totalt är femton procent av Sveriges pensionärer utanför internet. Det är orimligt mycket.
LÄS MER:Emanuel Karlsten: P3 ska köra skvalradio för de som inte hittat Spotify
Och då blir det näst viktigaste skälet till vägran centralt: “Det är för krånglig teknik”. 23 procent av “internetvägrarna” framhåller det som den viktigaste anledningen. De förstår helt enkelt inte! Ett uppgivet konstaterande som förvandlar internetvägraren till internetförloraren. Undersökningen visar att denne typiske internetförlorare ofta är född på 30-talet, har jobbat inom handel och har något över medelinkomst. De bor lika ofta i som utanför storstaden, liksom födda i och utanför norden.
Men det mest uppenbara är: de minskar år för år, eftersom de är ålderstigna. Det är en ny, svensk minoritetsgrupp som tjänat Sverige väl, betalat skatt, men nu ser samhället segla förbi. De har nästan ingen röst, de saknar ju tillgång till internet. Deras eventuella protester stannar hos växeltelefonister som inte har tid och politiker som saknar lösningar. Det mest brutala är att det är så enkelt att ignorera dem. Den enda gången vi ser dem är i en årlig statistikrapport.
Att inte göra något är också en strategi. För snart är de borta. Sveriges nya minoritet, internetförlorarna.
