Poeten Elsa Grave, porträtterad av Hallandspostens fotograf. Elsa Grave är känd som en Hallandspoet: 1957 flyttade hon till Blomstervången i Väpnödalen.
Poeten Elsa Grave, porträtterad av Hallandspostens fotograf. Elsa Grave är känd som en Hallandspoet: 1957 flyttade hon till Blomstervången i Väpnödalen. Bild: Göran Odefalk

Elsa Grave är en feministisk ikon

Idag skulle den egensinniga poeten Elsa Grave fyllt 100 år. Karin Brygger skriver om en föregångare som förtjänar mer uppmärksamhet.

ANNONS
|

Egensinnig, ensam och med en stark röst. Elsa Grave är lika aktuell i dag som under genombrottet på 1940-talet. Graves skrivande rörde vid ämnen som kanske delvis var före hennes tid: kvinnors frihet, miljöfrågor, fredsfrågor. När hon debuterade med Inkräktare (1943) tillhörde hon Stockholms avantgarde, utbildad vid Isaac Grünewalds målarskola i Stockholm och med en fil. kand i romanska språk, religionshistoria, arkeologi och konsthistoria från Lund. Graves poesi kännetecknas av en stark och fri röst, en absolut vägran att dekorera sig inför någon annan. En tidig feminist som hade modet att i poesi tala om det i livet som inte är yta, som inte är vackert, som är kött, kropp och maktrelationer. Graves oblyga röst fick en särskild betydelse för kvinnor och kvinnliga poeter, som till exempel Sonja Åkesson och även samtida, som Aase Berg. Efterföljarna som inspirerarats är förstås fler.

ANNONS

Jag minns själv mitt första möte med Graves poesi. Den var då inte helt lättillgänglig för mig. Jag har funderat lite på varför. När vi analyserade Graves berömda dikt Svinborstnatt på universitetet slet jag mitt hår i försöken att förstå dess potential. Nu, när jag själv blivit mamma och levt lite längre har jag lättare att se Graves revolterande, fysiska poesi som en illustration av kvinnors ständigt pågående kamp för en plats i värden där deras värde utgår från dem själva, inte utifrån deras relationer till män eller barn. För den ensamstående mamman Elsa Grave var moderskapet ett evigt tema.

Att med poesin som modersmål tala om hur patriarkatet solkar alla kvinnors vardag, hur det spiller över också på de relationer som inte är direkt man-kvinna, är aldrig okontroversiellt. Grave blev väl mottagen, men också placerad i ett fack av kritikerna och bilden av henne som anknöt till stereotypen häxa och naturkraft/trolltyg klängde sig fast vid hennes namn. I bland stod bilden av henne som person också delvis i vägen för hennes poesi.

Grave är idag också känd som en Hallandspoet: 1957 flyttade hon till Blomstervången i Vapnödalen, en villa som är starkt förknippad med hennes namn. Dit sökte sig många som ville knyta kontakter med henne. Där förblev hon sedan, försörjde sig på sitt skrivande och levde ensam.

ANNONS

Vi får hoppas att 2018 – året som följer på den feministiska revolutionen #metoo - kan leda till en stark revival för hennes författarskap. Jubileumsboken Fjorton röster om Elsa Grave är ett efterlängtat tillskott till kunskapsbasen om poeten. Dessutom anordnas ett litterärt symposium den 20 januari i Halmstad, Norstedts ger ut tre volymer av Graves poesi, Sveriges radio gör henne till månadens diktare och sänder en repris av dokumentären Minnet av poeten Elsa Grave från 2005. Det är en bra början.

ANNONS