Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

ELLEN MATTSON: Ellen Mattsson: Så skapar vi en rättvis värld

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

När Birgit Tengroth på femtiotalet lämnade skådespeleriet och i stället började skriva valde hon gärna porträttformen. I Livs levande och Njut av livet, madame! avbildas en rad artister, på hemmaplan sådana som Hasse Ekman och Inga Tidblad, medan Colette, Montherlant och Francoise Sagan får representera Tengroths franska orientering.

En av hennes bästa texter är den om Jean Cocteau, om ett möte som aldrig riktigt blev av eftersom det sextiotreåriga underbarnet just valts in i franska akademien och var för upptagen av sin midnattsblå frack, sin juvelbesatta värja formgiven av Picasso och sitt inträdestal för att vara närvarande i fru Tengroths frågor. Eller kanske var det tvärtom Tengroth själv som inte var riktigt närvarande, eftersom hon just haft ett viskande samtal med Cocteaus hushållerska i tamburen, en kuschad kvinna som frågat om det var sant att man i Sverige tog hand om människor, också de som exempelvis var fyrtioåtta år gamla och drabbats av reumatism som hushållerskan själv? Var det verkligen sant att folk i Sverige hade det bättre än i andra länder? Tengroth fann det svårt att efter detta koncentrera sig på en kulturpersonlighet med Cocteaus mondäna framtoning.

Vem vill man vara, en berömd författare som älskas av tout Paris eller en toffelhasande kvinna som är slut före fyllda femtio? Vem vill man vara, frågar jag mig retoriskt och letar efter begreppet som ansluter så fint till denna Tengroths ögonblicksbild men som ramlat ur mitt minne: verklighetens slöja? Eller är det sanningens slöja?

Till sist får jag assistans av ett bättre minne än mitt eget – okunskapens slöja var det ju. The veil of ignorance, den amerikanske filosofen John Rawls användbara bild för hur man skapar en rättvis värld: man täcker över sina ögon med okunskapens slöja och tänker efter hur man vill att världen ska se ut om man inte har en aning om var i den man själv ska komma att befinna sig när slöjan tas bort – geografiskt, socialt, ekonomiskt. Tycker man att slaveri är en bra idé om man själv kan löpa risken att födas i slavkvarteren? Förmodligen inte. Tycker man att gratis utbildning verkar klokt om man själv kan komma att sakna medel när slöjan tas bort? Jag tror det.

Rawls begrepp är så användbart att det är konstigt att det inte förekommer oftare i debatten. Minsta barn förstår logiken: om man vill skapa en rättvis värld måste man använda ett perspektiv som omfattar hela världen. I realiteten blir det att tänka utifrån de sämst ställdas perspektiv, vare sig det gäller slaveri eller sjukförsäkringsregler. Vem vill du vara? Var vill du vara om du inte vet vem du är?