Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Vi är för lata, för tröga, för giriga, för kortsynta

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nyheten om Sveriges placering på listan över världens miljöbovar fick inte den uppmärksamhet jag hade förväntat mig. Jag hade förväntat mig väldiga vågor av chock och skam över att vi klättrat uppåt och nu befinner oss i tio-i-topp tillsamman med bland annat oljenationer som Kuwait, Qatar och Förenade Arabemiraten, men riktigt så blev det inte. Kanske beror det på att den höga noteringen inte stämmer med den svenska självbilden av en ekologiskt framsynt nation inriktad på hållbarhet och ny teknik. Eller så vill man helt enkelt inte befatta sig med det som sker parallellt med alla framsteg inom miljöområdet: att vi konsumerar på ett sätt som skulle kräva 3,7 jordklot om alla andra höll samma takt. Vågor av chock och skam passerade i alla fall genom mig.

Det är i Living planet som analysen görs, WWF:s årliga rapport där bland annat konsumtion av skog, vatten och fossila bränslen används för att mäta det som kallas för ”ekologiska fotavtryck”. I rapporten kan man också läsa om hur många djurarter minskat katastrofalt och hur känsliga ekosystem slagits sönder. På trettiotalet lugnade man hygieniskt lagda husmödrar med att husflugan kunde förväntas vara utrotad inom kort, men i dag vet vi mer om hur ekosystemen fungerar och hur allt hör samman, också med oss. Vi må ha förvandlat naturen till en rekreationsyta som vi besöker när andan faller på, men när det gäller luft, vatten och mat är vi fortfarande en del av den.

Det är något märkligt med denna diskrepans mellan svenskarnas goda vilja, gynnsamma förutsättningar och ständigt omtalade kärlek till naturen – och den verklighet som rapporten förmedlar. Det är en sorts välmågans blindhet där analysen görs men där man i dagligt liv inte vill ta konsekvenserna av den. Inte om det kostar något. Inte om det kostar en själv något. Tron att man kan äta kakan och ha den kvar är samtidens största villfarelse, ett resultat av goda år i fred och tillväxt, ett lugn som man vaggats in i, en tro på att det helt enkelt inte kan vara meningen att man ska avstå från något. För det skulle inskränka ens frihet. Och om man inskränkte sin frihet skulle det vålla smärta, och smärta måste undvikas, smärta är något ont och alltså är detta att avstå också något ont. Det måste finnas ett annat sätt, ett som inte känns. Det måste finnas ett sätt som inte kräver att man ska försaka något.

Fast det gör det inte. Vi äter för mycket kött, kör för stora bilar och köper för mycket saker. Vi har för mycket pengar att köpa saker för. Vi är för lata, för tröga, för giriga, för kortsynta och vi vill inte ändra på det. Ingenting får kosta oss något.