Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Vad hände med Freddie?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Den brittiska tv-serien The hour avslutades nyligen med en av huvudpersonerna liggande sönderslagen på en gräsmatta och en annan ilande för att försöka hinna till hans sida – ett slut som skriker efter en fortsättning. Men BBC har meddelat att det inte blir några fler säsonger av The hour, vilket alla måste beklaga som följt denna intelligenta, kusliga och extremt välspelade skildring av en brittisk tv-redaktion i det kalla krigets 50-tal.

Mitt eget beklagande blandas dessutom med en sorts maktlös snopenhet som inte godtar fiktionens begränsningar, särskilt inte när den begränsas av tittarsiffror. BBC ansåg inte att siffrorna var höga nog för en tredje säsong, men jag vill veta vad som hände med Freddie. Hann Bel fram? Personerna blev tillräckligt angelägna under de två säsonger som The hour existerade för att sådana frågor ska kännas berättigade. Fiktiva gestaltar kan vara väl så levande som dem man har omkring sig.

Det är en aspekt av litteraturen som inte diskuteras så ofta, som kanske räknas till de lägre skikt där det personliga ofta placeras – denna kärlek till en romangestalt som kan få läsaren att återvända till samma bok om och om igen. Vad det handlar om är något som har med verklighet att göra, att den fiktiva gestalten har en livskraft som får den att växa ur det begränsade utrymme som en bok utgör. Att det bara är påhittat blir då en irrelevant invändning, eftersom exempelvis Anna Karenina som levat och dött för ständigt nya läsare i 130 år i någon mening är minst lika levande som jag själv. Och om ytterligare 130 år kommer hon absolut att vara det.

Förutom nyfikenhet på hur det ska gå är det en önskan att låta den fiktiva världen bli hel, att låta stycket nå fram till sitt slutackord.

Författaren Rebecca West planerade på 50-talet en romanserie om sin uppväxt, men endast en del publicerades, Källan flödar, som i dag räknas som en minor classic. När Rebecca West dog 1983 fann man sensationellt nog i hennes kvarlåtenskap ytterligare två romandelar som raskt gavs ut, men den sista och avslutande delen existerade enbart i form av anteckningar. Det har gått nästa trettio år sen dess, men fortfarande hoppas någon del av mig att också denna fjärde och sista del en dag ska återfinnas och utges så att romanvärlden ska kunna fullbordas.

Det är det ofullbordade som plågar.

Följaktligen har jag skrivit under ett upprop för en fortsättning av The hour, ett upprop som BBC naturligtvis kommer att ignorera. Men jag kan inte acceptera att Freddie ska bli liggande på den där gräsmattan medan Bel springer och springer utan att komma fram.

Ellen Mattson