Hoppande mellan tv-kanalerna ser jag en namnskylt blixtra förbi – personlig baristatränare. Sådana finns det alltså. Jag antar att en baristatränare tränar andra baristas för att de ska nå toppform inför tävlingar, jag antar också att det är en liten yrkesgrupp. Jag hör tränaren säga att han vill hitta ett unikt kaffe och en unik människa bakom kaffet – något i den vägen. Det är fint på sitt sätt. Livet består av små och stora frågor, små och stora problem, små och stora glädjeämnen. Och kaffets roll i svenskars liv kan inte överdrivas, vi konsumerar visst näst mest i världen. Arbetslivet skulle ta skada av brist. Kaffet hyllas inte minst av kulturskribenter i bekantskapskretsen som börjar dagen med diverse specialrostningar innan datorn slås på.
Själv tillhör jag en annan sort och söker ständigt en utveckling på mitt eget område, inte mot något så avancerat som personliga tränare men kanske mot anständiga villkor. För medan den offentliga kaffekulturen frodas händer inget likartat på teets område, tedrinkare är fortfarande utlämnade till den obligatoriska påsen i en alldeles för liten kopp med ljummet vatten. Ibland kan man variera med teklämma i ett glas, men teets första förutsättning saknas alltid, det vill säga kannan. Utan kanna inget te. Det har de inte fattat i de vackra lokalerna där jakten på det unika kaffet och den unika människan pågår men där man inte vet det mest grundläggande om teet, att dess ande lätt flyger bort.
Vetenskaplig är jag inte, men jag har fått många möjligheter att studera bristen på tekultur i västvärlden. Till och med i England får man nöja sig med påse, men man får den åtminstone serverad i en kanna. Det gör stor skillnad. På det fina kaféet i Stockholm fick jag också en kanna häromdagen, men en kanna utan lock. Då kan det kvitta. Värmen ångar bort, teets ande försvinner med ångan. Kvar blir ljummet vatten, svagt färgat. Och i alla landets fräsande kaffeshoper fräser vattnet ner i jättelika pappmuggar där påsar simmar tillsammans med mjölk – av detta blir inget te. Det räcker inte att ha många sorter att välja bland på listan.
Livet består av små och stora glädjeämnen. Ibland är det de minsta som är de största. En kopp te kan höra dit. Kejsaren av Kina drack den första koppen på tvåtusentalet f Kr och sen har det bara rullat på. Fast på fel sätt. Det är underligt att tänka på kaffekonstens förfining när man sitter på lokal och betraktar en påse som simmar, liten och slak, i ett glas.
