På Fornsalen i Visby har man två lunchalternativ att välja mellan: quesadillas och souvlaki. Inte en rökt lammskalle så långt ögat når. Men det var naturligtvis naivt att tro att kulturarvet skulle prägla menyn. Däremot fyller det museisalarna där jag beundrar inte bara de gotländska bildstenarna utan också en tysk turist i basker som närstuderar varje skepp, orm och slinga med smittsamt intresse. Jag har inte varit i Fornsalen på fem år och upptäcker allt på nytt, särskilt länge stannar jag hos två stenålderskvinnor från fyndplatsen Ajvide. Den ena ligger begravd tillsamman med sina flöjter, den andra är iklädd en kjol med fastsydda djurtänder och en mössa av igelkottsskinn, och dessa personliga detaljer gör mycket för att överbrygga tidsavståndet på fyratusen år eller mer. Bland de medeltida träskulpturerna fastnar jag för en Mariabild från 1100-talet som är så maskäten och nött att allt som finns kvar är en ansiktslös kontur av en sittande kvinna redo att hålla ett barn. Och det är allt som behövs.
Men allra längst stannar jag i ett helt annat rum, det där den gamla tron skildras och berättelserna om jordens skapelse och människans födelse finns textade på väggarna. Förutom Hugin och Munin i uppstoppat skick och en högsätesstol värdig själve Oden innehåller rummet inte så mycket mer än just ord. Jag läser och återberättar historierna för mig själv, om Ginnungagapet och gudarnas ättefar Bure som slickades fram ur rimfrosten av kon Ödhumla och de första människorna Ask och Embla som skapades av trä. Och om världsträdet Yggdrasil som förbinder himmel och jord och de tre nornorna vid dess rot, om Midgård och Asgård, Valhalla och Hel och om Ragnarök då jorden sjunker i havet. Ingenting är nytt, allting känns igen, och jag som inte har fått en saga berättad för mig sedan jag var liten inser plötsligt vad jag gått miste om - inte bara sagan i sig utan också upprepningen. De gamla nordbornas bild av världen är komplex och underbar, men det är lika mycket förtjusningen i att känna igen det välbekanta som får mig att läsa vartenda välbekant ord som står på väggarna i Fornsalen.
Små barn vet allt om hur en historia ska berättas: om och om igen utan att ett ord får ändras. Förr visste också stora barn att upprepning är magi. Plötsligt får jag för mig att det är behovet av att känna igen vissa mönster som ligger bakom den svenska deckarexplosionen, nu när vi inte längre får det tillgodosett med bibelläsning och sagoberättande. Fast jag tvivlar på att deckare i längden kan fylla hålet som myten lämnat – bara historier värda att upprepa är värda att upprepa.
