Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Trädgården får saker att hända

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nu är trädgårdens tid, med tidskrifter fulla av bilder på årets perenner och idealiska tulpanfält som aldrig haft besök av några rådjur. Trädgårdsdrömmen är alltid vackrare än verkligheten, men också den ofullkomliga verkligheten är vacker. Och trädgårdsodling är det oskyldigaste av nöjen.

Det är dessutom numera ett mycket vittförgrenat begrepp eftersom vi på allvar börjat inse växtlighetens betydelse för kroppslig och själslig hälsa och eftersom intresset för ekologi har vuxit till något mer än en trend.

Trädgårdsböckerna handlar inte längre bara om hur man hittar rätt jord för sina rosor utan om gerillaodling, stadsodling, permaodling, trädgårdsterapi och självhushåll. Och trädgården sträcker sig in i alla områden av livet, den är inte bara en plats för odling av grönsaker och blommor utan också för vila, lek, matlagning, samtal, umgänge, träning, filosoferande, konstutövning och byggprojekt.

Allt ryms inom begreppet trädgård som ursprungligen var något som omgärdades av en mur och i många kulturer fortfarande är det. Men i den svenska kulturen har muren eller planket ersatts med total och öppen insyn över ibland kalklippta gräsmattor som kan kännas ödsliga. En aspekt av trädgårdens liv, den att dra sig undan i ett hemligt rum där ingen kan se en, går om intet i en sådan oskyddad öppenhet.

I Ronny Ambjörnssons nyutkomna essäbok Den hemliga trädgården följer författaren det gröna rummet i spåren genom människans historia, med början i morfars kolonilott i Delsjöområdet och med utflykter till Kina och antikens Grekland innan han slutar i en trädkoja på Gotland.

En tanke som dyker upp i boken handlar om trädgårdens ordning och hur den påverkar det omkring sig – en trädgård kan ju visserligen se ut nästan hur som helst, men den måste ha med ordnad växtlighet att göra, till skillnad från den icke-ordnade växtlighet som finns utanför trädgårdens gränser och kallas natur.

Det exempel författaren anför handlar om vad som hände när några människor började städa och odla upp en skräpig ödetomt i San Francisco, hur den ordning de skapade där förvandlade och förskönade också området omkring – och får man förmoda människorna som bodde där.

Ordning som något smittsamt, trädgården som en revolutionär kraft som kan omvandla nedgångna stadsmiljöer är en mycket tilltalande tanke och numera när man har börjat använda trädgårdsarbete som terapi mot utbrändhet också något som handlar om folkhälsa. Kanske man kan uttrycka det så enkelt som att det inte får vara för fult omkring oss, för då blir vi stressade, destruktiva och sjuka.