Ellen Mattson: Tillbaka till tv-världen

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

När man efter några år utan tv på nytt ska börja orientera sig i tablåerna, då infinner sig en känsla av förundran – att det kan finnas så mycket mat, att det kan finnas så många mord. Medan jag hoppar mellan kanalerna fylls bildrutan av arbetsbänkar där saker och ting skärs upp; det vispas och snittas och skvätter och analyseras maginnehåll. Först ska vi äta och sedan se på mord, det är bröd och skådespel som på Juvenalis tid. Fast man vill ju gärna föreställa sig att mänskligheten rört sig framåt sedan gladiatorspelen.

ANNONS

Maten framstår som ganska oskuldsfull i sammanhanget, även om matlagning som tv-underhållning är ett märkligt fenomen, särskilt när det pågår i alla kanaler samtidigt. Mordlustan är det svårare att rycka på axlarna åt, för även om alltihop är fiktion krävs att vi går med på fiktionens olustiga förutsättning: att någon har dött, ofta under fruktansvärda omständigheter. Bestialiska mord är stapelvara. Det förra århundradets diskreta lik, fasta som marmorstatyer och snabbt undanskaffade, har utgått ur sortimentet. Nu måste man föreställa sig outhärdliga plågor, våldtäkt och tortyr, perversitet och psykopati, och man måste bevittna alla stadier i det kroppsliga sönderfallet. ”Förruttnelse, hasta, o älskade brud.” Medan man dricker sitt kvällste.

Återkomsten till tv-världen har gjort mig lite omskakad. Tempot har ökat betydligt under min frånvaro, skrälligheten har blivit större, men naturligtvis finns det alltid kanaler dit man kan dra sig undan. Värre är det med morden. Morden, morden … Varför är de så många? Varför finns de överallt, inte bara i tv-tablåerna utan också i bokhandelsfönstren, på reklampelarna, på kultursidorna, i mataffärerna mellan havregrynen och glassdisken?

ANNONS

Jag minns mitt första besök på den stora bokhandeln i Berlin, det var 2003, och mitt på golvet stod ett bord, till min förvåning fyllt av nästan enbart svenska böcker. Det var mordbordet, där dominerade vi. Inte längre socialt föregångsland, inte längre Astrid Lindgren och Olof Palme, trygghet och jämlikhet, röda stugor, fri kärlek, blonda svenska flickor – Sverige i världen är mord. Rader av mord på ett bord. Vilket nedköp. Mord är blod. Vi vadar i fiktivt blod och fiktiva köttslamsor.

Att författarna skriver förstår jag, liksom att förlagen ger ut, för det säljer ju. Men varför vill vi läsa – det förstår jag däremot inte. Jag skulle vilja veta. Varför? Är det av brinnande lust eller gammal sliten vana, för att det är enklast så, för att böckerna syns överallt? Nu stundar julen, med mat och med mord – för det lär ligga många dödsböcker under granen.

ANNONS