Jag letar efter det på nätet men hittar det inte, och inser plötsligt att det inte finns. Det finns inget svenskt filmmuseum. I ett litet land med en stor filmtradition också före Ingmar Bergman är det ganska konstigt. I Berlin ligger filmmuseet på Potsdamer Platz, i det som var hjärtat i stadens nöjesliv före andra världskriget. I Sverige skulle platsen vara minst lika given, om än mer perifer: gamla filmstaden i Råsunda.
Åren kring 1920 hade den svenska filmen sin första guldålder. Det unga mediet stod vid en punkt där det kunde utvecklas i nästan vilken riktning som helst, och i Sverige utvecklades det med hjälp av stora litterära förlagor. Ibsens dikt Terje Vigen blev en världssensation när den filmades av och med Victor Sjöström, liksom Berg-Ejvind och hans hustru med den isländske Jóhann Sigurjónssons drama som förlaga.
Men den verkliga centralgestalten var förstås Selma Lagerlöf som gav underlag till de två filmer som betraktas som epokens viktigaste: Sjöströms Körkarlen och Mauritz Stillers Herr Arnes pengar, båda med foto av mästerfotografen Julius Jaenzon. Den svenska filmkonsten stod på topp, men bara några år senare var denna första guldålder över, publiken svek, den amerikanska filmen fick ett uppsving vilket minskade exporten, Sjöström och Stiller försvann till Hollywood, Jaenzon tvingades filma ”pilsnerfilmer efter de uslaste manuskript” som Birgit Tengroth skriver i sina memoarer. Men då är vi förstås inne i 30-talet.
Samtidigt som jag letar filmuppgifter på nätet ser jag en dokumentär om det gamla Råsunda: Filmstaden av Anders Wahlgren. Den inleds med bilder från våren 1920, när anläggningen som då var den största och modernaste i världen invigdes inför nyfikna folkmassor. Stillers och Sjöströms internationella succéer hade gjort en kraftsamlad filmproduktion nödvändig och i femtio år fortsatte man att producera film i Råsunda, ibland så mycket som 20 per år. Ingmar Bergman, Hasse Ekman, Gustaf Molander, Alf Sjöberg, Weyler Hildebrand och Arne Mattson regisserade och hela den svenska skådespelareliten stod framför kameran.
Men i slutet av 60-talet var det över, den nya franska vågen hade gjort studiofilmen förlegad och Filmstaden bar sig inte längre. De vackra byggnaderna förföll och år 2000 revs delar av Filmstaden, bland annat den stora glasade ateljén som var unik i sitt slag. Tanken på k-märkning och bevarande kom för sent. På området finns nu bostäder, kontor, ateljéer och restauranger, men det filmmuseum som också planerades existerar alltså ännu inte i sinnevärlden. Det borde det göra.
är författare. Hon gillar avkrokar och undrar vad som hände med tanken att hela Sverige ska leva.
