För länge sen, det vill säga någon gång kring 1970, kunde man fortfarande se stumfilm regelbundet i Sveriges television. Då går vi till Maxim hette programmet som jag minns helt vagt men som förmodligen mest bestod av humorsnuttar. Också på senare år har det hänt att man kunnat se en och annan film, Gösta Berlings saga och Körkarlen har gått i modern tid, liksom Erotikon. Någonstans i mina videogömmor har jag till och med D W Griffiths Birth of a nation, inspelad från tv för sisådär femton år sedan. Stumfilm visas alltså ibland, men med väldigt långa mellanrum, och med tanke på att vi talar om den svenska filmens storhetstid är det synd att utbudet är så snålt medan det haglar amerikanska romcoms med Meg Ryan.
När ljudfilmen kom var många skeptiska till dess framtid, eftersom de som sysslat med den tysta konstarten inte kunde föreställa sig något vulgärare än bullrig och pratande film. Man var inte bara rädd för ljudet som skulle avslöja att en stor del av Hollywoods stjärnor bröt något alldeles bedrövligt, importerade från Europa som de var – det handlade också om tron på konsten. Bilden var konst, ljudet var vardagsbröd. Och man ersätter inte gärna Rembrandt med en Betty Boop-strip.
Idag när jag ser på stumfilm (och det gör jag så ofta jag kan, biblioteken har en del att låna ut, SF och Svenska filminstitutet gav nyligen ut en klassikerbox och det man inte hittar hemma kan man importera) inser jag det som jag redan vet men gärna blir påmind om, att stumfilm är en egen konstart. Inte film utan ljud – en annan sorts film. På sätt och vis är detta den autentiska filmen som skildrar i bilder och struntar i ord: den är snabbare, enklare, den är genialt reducerad till centrala ståndpunkter och den är, när den är bra, totalt absorberande på ett sätt som ljudfilmen aldrig kan vara. Först när jag slipper distraktionen av ljud och prat och röster (för att inte tala om textremsor) ser jag hela bilden, jag försvinner in i bilden och blir ett med den. Jag stänger gärna av musiken också så att det bara är bilden och jag i rummet – eller rättare sagt ansiktena och jag, för stumfilmen är ansiktets konstart.
Är vi fortfarande kapabla att avläsa dessa talande ansikten eller klarar vi inte längre av så mycket tyst närhet? Troligtvis finns det i alla fall stumfilmsaktörer som vi inte klarar av, men man ska inte dra dem över en kam, de flesta är så mycket mer än uppspärrade ögon. Vad jag vill komma till är att man borde få se dem på tv betydligt oftare. Någon stumfilmskanal hoppas jag inte på men kanske en lördagsmatiné då och då? Meg Ryan ser man så ofta ändå.