Det svenska deckarundrat har analyserats utförligt i många år och något ytterligare behöver inte sägas om kopplingen mellan Sjöwall-Wahlöö och dagens polisroman. Men kanske kan man säga något om de rötter som går längre tillbaka, till 40-och 50-talen när den moderna svenska deckaren skapades av Stieg Trenter, Maria Lang, Vic Suneson och H-K Rönblom. De brukar kallas för ”De fyra stora” men det var Stieg Trenter som kom först i och med debuten Ingen kan hejda döden 1943. I år fyller Trenter hundra och i samband med det återutger Bonniers hela serien om Harry Friberg, den långe fotografen från Brunkebergstorg som älskar mat, bilar, flickor och mysterier.
Stieg Trenter började egentligen som journalist och tycks ha halkat in på författarbanan mer eller mindre av en slump, för att tjäna pengar. Debuten gick halvbra, men ganska snart växte han in i genren och applåderades ivrigt av Barbro Alving i DN för sina finurliga gåtor och sin förmåga att hålla många bollar i luften. Vid den här tiden var den brittiska deckaren norm, men det Trenter gjorde var att ta liken ur den engelska herrgårdsmiljön och placera dem i autentiska Stockholmsmiljöer, i Fersenska palatset, vid Blockhusudden eller på Sturebadet. Det var dock fortfarande pusseldeckare han skrev, om än tryfferade med en och annan biljakt, och särskilt hårdkokta är de inte, Harry Friberg och hans poliskamrat Vesper Johnson med de extrahöga klackarna, den färgade mustaschen och faiblessen för rysk kaviar.
Så småningom fick Trenter sällskap på deckarparnassen, men han behöll sin tätplats med stora upplagor och en bok om året fram till sin död 1967. Miljöerna förblev centrala och även om han gjorde en och annan utflykt till Italien och Gryts skärgård var det Stockholm som var navet i hans skrivande, Stockholm före de stora rivningarna, en stad att vandra i för den med känsla för nostalgi. Säkert kan miljön och tidsstämningen locka nya läsare till Stieg Trenter, men vad ska man säga om själva deckargåtorna? Kanske att de erbjuder en annan sorts underhållning än man är van vid som läsare av dagens polisromaner, en intellektuell gymnastik med klockslag, alibin, villospår och mystifikationer, samt mordmetoder så långt bortom det trovärdigas gräns att de utmanar läsarens tålamod. Men Trenters deckare är inte heller tänkta att vara trovärdiga, tvärtom handlar de om fiffighet, fantasi och – just det, en lek med pusselbitar. Om dagens deckarläsare skolade i den realistiska traditionen har lust med något så luftigt är en öppen fråga, men jag hoppas det. Om inte annat skulle det innebära en variation i dieten.
