Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

ELLEN MATTSON: Ellen Mattson: Sex and the city förvirrar och lockar

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är först nu, tio år för sent, som jag bekantat mig med Sex and the city. Och då är det inte tv-serien jag sett utan långfilmen från 2008, vilket förmodligen diskvalificerar mig i kännarnas ögon. Under alla år som icke-tittare hoppade jag över recensioner, reklamkampanjer och djupanalyser av SATC-fenomenet, men jag såg allt­ihop passera i synfältets utkant och det var tillräckligt för att få en ungefärlig idé om seriens innehåll: fyra singelkvinnor på Manhattan som gillade skor och sex och letade efter Mr Right. Sen fanns det de som sa att SATC var mycket mer än så, och det fanns ingen anledning för mig att betvivla deras sakkunskap.

Alltså bänkar jag mig för en tvåtimmars jungfrufärd och får en film om vänskap. Det är vad jag ser när de fyra tjejerna – för det får man väl kalla dem trots att de är i min egen ålder – hjälper varandra genom kriser av olika slag. Klädkombinationerna lägger jag inte märke till, varumärkena struntar jag också i, och de får verkligen vifta med sina skor och väskor för att jag ska fatta att de är av högsta klass. Att kärleken är besvärlig noterar jag, men det är mest en anledning för vänskapen att mobiliseras. Den är det enda som inte sviker.

Och det är ju trevligt, här är det genomgående trevligt med bussiga människor som stöttar varann och alltid ställer upp. De är hyvens allihop. Vad skulle man kunna ha emot ett sådant upplägg? Det jag ser stämmer dessutom med min egen erfarenhet, som är att skitstövlarna i närområdet är ytterst få och hjälpsamheten mycket större än man till vardags anar.

Men sen är det några andra saker som skaver, som att man aldrig ser dem på jobbet trots att de tycks ha gott om pengar och att de blir verkligt upprörda när en av dem tillåtit sig att få en liten fettvalk i midjan. Men det senare får man kanske skylla på deras modeintresse – säger jag till mig själv och sjunker tillbaka i min trevlighets­trivsel.

Å, vilka fina New York-bilder! Å, vilka sympatiska människor! Fast det fortsätter att grumsa inombords och plötsligt är indignationen där igen och väsnas: Men det handlar ju om vuxna kvinnor! Så varför är de så barnsliga då? Hur kan en enorm garderob vara höjden av lycka? Hur kan de skrika när de får syn på en väska? Hur kan en kvinna på fyrtio ha som högsta dröm att klä ut sig till prinsessa och fira bröllop i en marängklänning? Det är ju fel, det är infantilt och infantiliserande, det är helt vansinnigt. Men kanske är det just detta som är filmens budskap, att det är vansinnigt? Jag är förvirrad. Och den tjugoåttonde maj kommer det en ny film.