Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ellen Mattson: Om Dickens och Rydberg och berättelser till jul

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Traditionen att skriva berättelser till jul har kommit lite ur modet. Kanske har tv:s julkalender övertagit uppgiften att försätta i stämning, åtminstone hos den yngre delen av befolkningen. Den gamla sortens julberättelser var skrivna för både barn och vuxna och mästerverket i genren är förstås Charles Dickens A christmas carol från 1843, om den snåle Scrooge som av julens ande väcks till medkänsla med de fattiga och därmed lyckas ta sig ur sin frusna ensamhet.

I Sverige har vi ingen Dickens, men 1871 publicerade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning i sitt julnummer en berättelse av Viktor Rydberg, Lille Viggs äventyr på julafton. Rydberg ingick vid den här tiden i tidningens redaktion men han skrev också (precis som Dickens) följetongsromaner. Rydberg hörde till det radikala lägret, bland annat angrep han kyrkans dogmtro och han var en kritiker av industrikapitalismens utsugning av inte minst den billiga barnarbetskraften. Mot slutet av sitt liv skulle han skriva Den nya Grottesången som är en av den svenska litteraturens mest glödande indignationsdikter, om den stora kvarnen som mal guld av människokroppar.

Av detta märks inte mycket i sagan om Lille Vigg, den föräldralösa fattigpojken som en julaftonskväll får följa med julvätten på hans rundtur med gåvor till folket i trakten. Desto mer finns det av Rydberg själv, han som också var ett fattigbarn, som blivit moderlös vid fem års ålder och som när fadern förföll i spritmissbruk ackorderades ut till främmande människor. Barndomsupplevelsen stannade alltid kvar hos honom som en känsla av livets vansklighet, alltings bräcklighet. Han behöll också blicken för barnens utsatthet och här liknar han Dickens: för Dickens var det faderns konkurs och hans egen tid som barnarbetare i en skoputsfabrik som var det stora traumat. Dickens förtrogenhet med de avgrunder av elände där Londons fattiga levde är den svarta ström som rinner under alla hans böcker.

Det är intressant att jämföra Dickens och Rydberg i de här korta små berättelserna skrivna för en publik som gärna ville fälla en tår men inte sätta julmaten i halsen. Dickens ger sina läsare det lyckliga slutet där alla är friska och mätta medan Rydberg är lite måttligare i sina utfästelser – Vigg får inte de leksaker han drömmer om men väl det par strumpor han så väl behöver. Den ene vill trösta, den andra snarare stärka, den ene hoppas på godhetens mirakel, den andra lär ut tacksamhetens konst, men ingen av dem blundar för samhällets orättvisor. Som en liten vilopunkt i julhetsen fungerar deras berättelser än i dag.