Häromdagen åkte jag tåg från Ljungskile till Göteborg och lyssnade på samtalet mellan en farmor och hennes barnbarn på andra sidan gången. Vi passerade just Svenshögen och hon berättade för pojken som var i sextonårsåldern om sanatoriet och om dispensären dit hon fick komma för tuberkulosundersökning när hon gick i skolan. Vad är tuberkulos? frågade han och fick en liten föreläsning om kaverner, blodstörtning och död.
Under tiden tänkte jag att det kanske inte är så underligt att ordet har försvunnit när sjukdomen gjort det, men samtidigt är denna sjukdom så närvarande, så oupplösligt förenad med vår kultur. En institution, en färg som färgar allt, ett sotsvart inslag i den historiska väven, eller ett blodrött. Om det inte lät så cyniskt skulle man kunna säga att lungsot är en litterär sjukdom.
Under det år som just tagit slut har Thomas Manns roman Bergtagen från 1924 kommit i nyöversättning och Boel Hackman har givit ut en biografi om poeten Harriet Löwenhjelm – den ena en klassisk sanatorieroman, den andra en skildring av sjukdomens effekt på ett enskilt öde. När Mann skriver om det luxuösa livet på sanatoriet Berghof i Davos är det framför allt för att skildra åren före första världskriget; sjukdomen är bara fond och man måste ibland påminna sig själv att de muntra människor som pratar och äter och förkroppsligar förkrigstidens tankströmningar i hans bok, att de också är sjuka, svårt sjuka, kanske döende.
Något helt annat händer när man läser om Harrriet Löwenhjelm i Att skjuta en dront: där blir obevekligheten i sjukdomen tydlig, hur den tvärt avbryter en ung människas liv och placerar henne i en tillvaro utanför livet – för det var ju just detta sanatorierna erbjöd i en tid när det enda botemedlet för tbc var frisk luft, vila och rikligt med mat. Att få sitt liv taget ifrån sig medan man antingen vilade sig tillbaka till det eller vilade sig in i döden, det var vad sanatorievården handlade om. Mot Bergtagen kan man ställa en bok som I dödens väntrum av Sven Stolpe där desperationen i att tvingas till passivitet skildras med det självupplevdas frenesi.
I dag används sanatorierna för andra ändamål. Svenshögen har varit flyktingförläggning, Romanäs där Harriet Löwenhjelm dog står tomt och förebilden till Berghof är hotell där man kan leka liggkur på verandan. En ung person vet inte vad ordet tuberkulos betyder. På leksaksmuseet i Davos finns Berghof som dockskåpsmodell och på Facebook har sanatoriet en egen grupp för dem som ”förälskat sig i romanens atmosfär”. Men då befinner vi oss ganska långt från desperationen och andnöden i dödens väntrum.
